Mattias Reck som bland annat är tränare i cykelstallet Trek-Segafredo, på både dam- och herrsidan, fick jag anledning att prata en hel del om i vintras. Detta på grund av (eller tack vare) att en av de svenska genombrotten på Visma Ski Classics senaste säsongen svarade Max Novak för. Lovande skidåkare som är född i Göteborg och vid 12-års ålder så gick flyttlasset för familjen Novak till Jämtland. Det var där hans skidkarriär inleddes. Max var grymt lovande i juniorklasserna och vann mycket men fick sen chansen säsongen 2018-2019 att köra långlopp och till årets säsong så gick han all in på det.

Det har gått nästan oförskämt bra för 24-åringen. 4-5-6-7-9 är hans fem bästa resultat, han vann ungdomstävlingen i Visma Ski Classics, 2:a i sprinttävlingen och 9:a i den totala ställningen. I takt med framgångarna så har många undrat vem som hjälpt honom med träningen. Vid en föreläsning som Mattias Reck höll i Östersund började dom prata och på den vägen är det. Och just den träningen som Novak började anamma verkar passa honom som handsken. Och kanske passar den träning man använder sig av i cykelsporten bäst för långlopp men det troliga är att det skulle passa bra också för traditionella längdåkare. Korta och stenhårda intervaller när det är dags för det, långa distanspass som körs som ett pass inte uppdelat på två som annars är vanligast i längdåkning (palla duscha två gånger om dagen). Och kontinuerlig träning, alltså hårda och långa pass också under säsong. Med mer är väl bäst att tillägga.

Nu är det ytterligare en längdåkare som vill se om Recks träning fungerar. Calle Halfvarsson meddelade idag att Mattias Reck ska hjälpa honom med träning men att det också ska finnas en till tränare/coach nära Calle (troligtvis fortsatt Mattias Nilsson) i Dalarna då Reck far runt en del och dessutom bor Göteborg. Halfvarsson är ju grym när han är i form och det är jämnheten man måste åt samt att han måste försöka hålla sig frisk. Jag tycker det ska bli väldigt spännande att se vad detta samarbete kommer att mynna ut i. Samtidigt handlar det inte bara om den fysiska träningen. Genom det jag både sett och hört under säsongen så måste Halfvarsson tro mer på sig själv och ha en helt annan inställning. Att efter mål var och varannan gång höra honom säga, indirekt, att det här är ju inte kul och jag är inte bra hjälper ju inte till att hamna lite närmare toppen i resultatlistorna. Calle är 31 år och har några fina år kvar om allt vill sig väl. Hoppas han tar chansen fullt ut. Som Novak gjort. Då kan det bli riktigt bra.

När jag skrev nedanstående information på mina sociala medier, information som UCI (Internationella Cykelförbundet) gick ut med under gårdagen var det flera som trodde det var ett väldigt sent 1:a aprilskämt. Men det är faktiskt sant och en förhoppning man har att det ska kunna genomföras. Jo, tycker också det är ett långskott men nu har i alla fall lagen, cyklisterna och vi något att hoppas på och se framemot även om det känns svårt. Man försöker helt enkelt rädda säsongen och framförallt de allra största cykeltävlingarna.

Efter att Frankrikes President Emmanuel Macron informerat att Tour de France inte kommer vara möjlig att arrangeras de datum man tänkt sig så har UCI i samråd med arrangörerna av de större evenemangen samt lagens och cyklisternas intresseorganisationer kommit överens om följande:

-Tour de France flyttas med start 29 augusti och målgång 20 september. La Course by le Tour som skulle köras på varvbanan i Paris flyttas också men kan bli en annan typ av etapp
-VM i Schweiz står kvar på datumen 20-27 september
-EM i Italien står kvar på datumen 9-13 september
-Nationella mästerskapen i Europa flyttas till 22-23 augusti
-Giro d’Italia körs efter VM, gissningsvis med start 3:e och målgång 25 oktober
-Vuelta a España körs efter Girot men det kan bli start samma helg som Girot går i mål eftersom att även om det blir med en veckas mellanrum så kommer inga som kör Girot att också köra Vueltan. Alltså gissningsvis 24 oktober till 15 november. Men, med ovan nämnt kanske de körs samtidigt
-Monumenten Milano-Sanremo, Ronde van Vlaanderen, Paris-Roubaix och Liége-Bastogne-Liége vill man också klämma in någonstans
-World Tour för damer kommer ett reviderat schema komma senast 15:e maj och WT för herrar kommer första racet vara tidigast 1augusti

Är detta genomförbart? Som alla vet så vet ingen. Hur läget kommer att se ut då kan ju ingen svara på. Men om vi tänker att läget förbättrats och att det finns en möjlighet så kan det fungera. Problemet för många lag är att få ihop personal nog och rent logistiskt få det att fungera. Jag skulle inte heller bli förvånad att man då kanske kör lightvarianter av både Girot och Vueltan och köra över två veckor. Girot skulle ju starta i Ungern och Vueltan i Nederländerna. Hur ställer sig dessa länder till det nya? Samtidigt kommer nog arrangörerna jobba för att det i alla fall blir start där eftersom det är stora pengar inblandade.

Nu är i alla fall detta sagt från cykelvärlden gällande landsvägscyklingen men jag tycker att vi ska vara försiktiga med våra förhoppningar. Det här viruset har ställt till det ordentligt, lömsk jävel. Och fruktansvärt aggressiv.

En av de som avlidit i sviterna av sjukdomen är kollegan på Discovery Adam Alsing. Trevlig, varm, begåvad, rolig. Hade förmånen att lära känna Adam. Han gillade cykelsport och var på Tour de France ifjol på etappen till Valloire. Det var den dåvarande sportdirektören i Team Sunweb, Aike Visbeek, som ordnade det. Adam fick åka med i Aikes servicebil. Han körde också CykelVasan förra året. I inslaget på SVT om att han skulle köra CykelVasan sa han: ”Jag tänker börja långsamt…… och sen sänka farten”. Det är ju så man kommer komma ihåg honom, alltid med glimten i ögat. En stor TV-, -radio och poddpersonlighet. Vila i frid <3.

”I mina ögon är det här en av dom ABSOLUT bästa idrottsprestationerna alla kategorier utförd av en svensk idrottsman”. Det sa Anders Adamson en minut efter att Magnus Bäckstedt vann Paris-Roubaix 2004. Som vi hade väntat. Och som Bäckstedt hade väntat. Han hade tjatat om hur mycket han tyckte om tävlingen som kallas för l’Enfere du Nord, hur han njöt att köra på pavé när konkurrenterna led. 1997 kanske han var allra bäst redan då men fick offra sig för stallkamraten i GAN, fransmannen Frédéric Moncassin. Då blev Magnus 7:a. Sen gick det lite som det gick innan dagen kom då allt klaffade.

Jag minns den där dagen väl. Man var ju alldeles uppspelt efteråt. Åkte hem till Borlänge och hämtade familjen för vidare färd till Stöten för lite Påskledighet. Minns att jag längtade att komma fram för att diskutera en av de galnaste dagarna som kommentator med min gamla cykelpolare Anders Vikholm. Ja, det var en alldeles speciell Påskdag. Nu är det en helt annan. En värld som har uppehåll i väldigt mycket, också den professionella idrotten. Och därmed så blir det ingen 118:e upplaga av Paris-Roubaix.

Dessa dagar gör lite extra ont för en cykelnörd för mig. Inte så trevligt annars heller men när dagarna då dessa klassiska cykeltävlingar skulle körts då blir man lite extra ledsen. Men man påminns snabbt att det finns viktigare saker. Och att många får lida på riktigt.

Jag har letat som en galning efter utsändningen av Paris-Roubaix 2004 som jag vet att jag har någonstans men har inte lyckats hitta den. Men sista kvarten finns på Youtube i alla fall, åtminstone om man vill ha svensk kommentering. Annars finns den ju i längre versioner. Jag tittade igen, strax innan jag skrev dessa rader. Det väcker ju minnen. Typ att det är enda gången Adamson skrek ”Jaaaaaaaaa” när jag kommenterat en målgång. Här nedan kan ni också kika om ni vill.

Glad Påsk!

På Netflix finns en väldigt fin cykeldokumentär. Den handlar om Movistar-stallet och deras säsong 2019. Fokus ligger framförallt på de tre stora etapploppen, Giro d’Italia, Tour de France och Vuelta a España. Det spanska stallet som funnits sedan 1980 och som Eusebio Unzue styrt upp till att vara ett av världens främsta lag och med i första hand just etapploppen i fokus. Det är inte sällan de vinner eller är bland de främsta i lagtävlingen, framförallt på senare år, totalt 19 gånger under årens lopp. Första topp-3 placeringen i en Grand Tour tog man 1983 genom Ángel Arroyo då han blev tvåa på Tour de France. Sen fick man vänta fem år till nästa då Pedro Delgado tog lagets första slutseger, också det på Touren. Därefter har det blivit ytterligare 14 slutsegrar fördelat på 4 i Girot, 7 på Touren och 4 på Vueltan. Totalt 36 topp-3 placeringar. Med andra ord, ett av de allra bästa lagen utöver det faktum att det är det äldsta.

Dokumentären är fördelat på sex avsnitt där det första är en liten försmak på vad som komma skall. Det är givetvis mycket glädje men också ilska, rivalitet inom laget, lite fulspel och en enorm popularitet för några av lagets stjärnor. Anders Adamson och jag har ofta pratat om världsmästartröjans förbannelse eller tyngd vilket tro det eller ej också drabbade Alejandro Valverde. Vi har ofta pratat om svårigheten att ha fler än en att köra för i totalen. Här kommer det fram att det är inte någon lek att få ihop det. Vi får också se Nairo Quintanas tålamod men att han heller inte låter sig hunsas. Richard Carapaz självförtroende men också hans valpighet. Marc Soler trodde han var nåt på Vueltan men togs ner på jorden ganska snabbt. Valverde är alltid väldigt fåordig i intervjuer men här får vi se en helt annan sida av honom. Veteranen har humor men inte minst visar han vem som är lagets självklara stjärna, alltid längst fram i bussen och väldigt talför och styrande i förhandssnacket.

Den här dokumentären väckte också en massa sköna känslor i mig. Jag har ju levt med denna sport sedan 1975 och 1976 fick jag ju själv börja tävla. Det har blivit en livslång kärlek. Ibland undrar folk varför. Jag tänker inte så mycket på det men många anledningar visas i denna dokumentär. Vi får ju följa dom så nära. Passionen, farten, taktiken, cyklarna, kläderna, proffsigheten, servicebilarna, den många gånger omtumlande ”arenan”, mekanikernas slit, massörernas långa dagar, spänningen, alltid rent och snyggt, sportdirektörernas glöd och lidelse, förberedelserna, snacket innan racen, funderingarna efter, publikens hängivenhet och närhet. Jag kan hålla på ganska länge till. Jag kan säga att jag blev varm inombords.

På tal om passion. Avsnittet som handlar om Giro d’Italia. Alltså, jag kan inte sätta ord på det. Girot är ju bara Girot. Det är något bara. Världens vackraste tävling i världens vackraste land. Det är vad arrangören säger. La corsa più bella del mondo nel paese più bello del mondo. Jag kanske är aningens jävig här men jag kan inte annat än hålla med.

Ciao
Roberto

Dplay.se (som är rabatterat i dessa coronatider då sportutbudet är obefintligt – se info längst ner) är plattformen där samtliga kanaler i mediehuset Discovery Networks, som också jag jobbar för, finns (också Eurosport 1 och 2). Förutom kanalerna finns också en himla massa program att kika på när man kan och vill. Här kommer också samtliga matcher i Allsvenskan och Superettan sändas och här hittar ni också en hel del spännande dokumentärer. Just nu finns exempelvis The Armstrong lie att kika på. Den handlar om Lance Armstrongs comeback 2009. Han hade vunnit sju raka Tour de France som många av er vet mellan 1999 och 2005. 2008 då Christian Vande Velde blev fyra tyckte han nivån kändes nästan pinsam så han kunde inte hålla sig från att försöka komma tillbaka som 37-åring för att vinna en 8:e gång. Det gick nästan. Han körde ju också 2010 och 2011 avslutade han sin tredje karriär med att bara köra Tour Down Under. Denna dokumentär skulle alltså handla om hans comeback till stjärnorna men under arbetets gång så kom hans fall från desamma och en livstidsavstängning.

Det är en bra dokumentär som Armstrong själv ville ha och hans förhoppning var ju att det skulle dokumentera ännu ett framgångsrikt kapitel i hans så speciella liv. Från hans år med bara support av sin mamma, till en triathlonkarriär och vidare till att bli rekordung världsmästare på landsväg och en av världens bästa endagsåkare, canceröverlevare till dominant på världens största årligt återkommande idrottsevenemang. Om än starkt ifrågasatt.

Den som bjöds in att göra denna dokumentär var den välrenommerade dokumentärfilmaren Alex Gibney som stått för en mängd spännande berättelser. Både före och efter Armstrongs projekt. Från att ha varit ett fan av Texassonen till att kalla honom den största och bästa lögnaren han någonsin mött. Jag har inte kunnat läsa mig till om dokumentären skulle bli av om inte sanningen om hans fusk kommit fram men när Armstrong erkände att han proppat i sig det mesta för att öka prestationsnivån så krävde Gibney en intervju. Namnet på dokumentären skulle ursprungligen vara The Road Back men fick sedan namnet The Armstrong lie efter en av rubrikerna på förstasidan av franska l’Equipe ”Le Mensonge Armstrong”.

Det som gör mig mest upprörd i dokumentären är känslan av att också efter erkännandet så ljugs det. För han ska väl inte få blåsa oss ännu en gång när han säger att han i comebacken 2009 då han blev trea på Touren bakom Alberto Contador och Andy Schleck var helt ren? Hur ska man kunna tro på det?

Ciao
Roberto

Frågor och svar gällande tillfällig prissänkning av Dplay-abonnemang

Vilka abonnemang berörs av prissänkningen?
Dplay Live:
Ordinarie pris: 129 kronor i månaden. Nu: 99 kronor i månaden

Dplay Total:
Ordinarie pris: 349 kronor i månaden. Nu: 99 kronor i månaden.

Dplay Total (Årsabonnemang):
Ordinarie pris: 299 kronor i månaden. Nu: 99 kronor i månaden.

Notera att Dplay Underhållning-abonnenter fortsatt betalar 79 kronor i månaden, samt att detta enbart gäller kunder som är abonnenter via Dplay och Apple.

På vilket sätt märker jag som kund av prissänkningen?
Vid nästa betalning så kommer vi att justera din abonnemangskostnad till det rabatterade priset.

Gäller prissänkningen enbart gamla kunder?
Nej. Det rabatterade priset gäller även för dig som är ny kund och som vill se vårt innehåll på Dplay.

Hur länge gäller det rabatterade priset?
Det rabatterade priset om 99 kr/månad gäller under tiden som vårt sportutbud är begränsat.

Efter att ha bloggat på annan plats en längre period så är det dags igen att blogga på min egna portal igen. Var länge sen, kommer knappt ihåg hur jag lägger ut inläggen. Senaste inlägget var huruvida Chris Froome skulle bli avstängd eller inte för sina för höga värden av salbutamol som finns i astmamedicin. Nästan man glömt bort det där också men som bekant så fick han ju tävla vidare i väntan på dom, vann Giro d’Italia och strax innan Tour de France blev han helt frikänd och blev också 3:a på Touren.

Nu är det 2 år senare och världen är lite huller om buller. De flesta idrottsevenemang, i alla fall av det internationella slaget. På söndagen skulle Flandern Runt ha avgjorts men precis som alla andra internationella cykeltävlingar fram till 1 juni är inställda. Men Bkool som tillverkar trainers och har en simulatorlösning så man kan träna och tävla mot likasinnade arrangerade i samarbete med just Flanders Classics som arrangerar bland annat Flandern Runt ett Lockdown Ronde van Vlaanderen. 13 professionella cyklister körde de sista 35 kilometerna på en trainer, någon i garaget, andra i vardagsrummet, några på altan och sen var det full fart. Typiskt då för Greg van Avermaat som jagat segern i ett tiotal år men ”bara” nått andra och tredjeplatser att det nu i den simulerade världen blev en seger. Kan tänka mig att det blir fler sådana här initiativ, tävlingar på Zwift (en annan simulatorlösning) eller Bkool som direktsänds som vi också gjorde på Eurosport.

Cykeltävlingarna utomhus lyser dock med sin frånvaro. Och som sagt, under en längre period kommer det att vara så. De flesta cyklister som tävlar på professionell nivå, som vanligtvis är utspridda lite varstans i framförallt Europa, befinner sig nu i sina respektive hemländer. Ovisst för dom precis som för de allra flesta människor i dessa Coronatider. Och dom precis som många cykelintresserade undrar ju när det ska börja om igen. Blir det något Tour de France? Ja, kanske det men definitivt beslut kommer senast 15 maj. Givetvis ser det mörkt ut. Många stora mästerskap, inte minst OS i Tokyo har skjutits fram ett år och det skulle inledas efter Touren men det är en något större apparat förstås. Lite om det och annat pratar Anders Adamson och jag om i ett cykelmagasin vi spelade in förra veckan och som ni kan se på Dplay (gratis).

På samma plattform kan jag tipsa om att kika på vad en del av våra allra största idrottskvinnor och män har för sig om dagarna i dessa oroliga tider. Discovery har valt att kalla det för Life on Hold, också det är gratis och länken till det är denna.

Då var jag igång. Ska försöka återkomma dagligen med någon nyhet från framförallt cykelvärlden och inte minst kanske tipsa om något cykelrelaterat att kika på för att lindra längtan till cykelsport något, om än i liten skala.

Ciao
Roberto