Roberto Vacchi Logotype

Arkiv: Cykel Längdskidor

Johan bäst på att träna

Publicerat den 26/2 2015 kl 07:52 i Cykel, Längdskidor
SKI-NORDIC-WORLD-MEN

Man hör ju ofta talas om i cykel att det är viktigt att tävla mycket för att få hårdhet och att komma i riktigt bra form. I längdskidor vill man ju något liknande, inte minst för att också se hur man står i konkurrensen. Inom cykelsporten har det blivit lite annat numer med fler träningsläger och lite mindre tävlande. Dom har dock inte dragit det så långt som i Johan Olssons fall. Johan har fått sin ordentliga skjuts i karriären de senaste åren mycket tack vare skador och sjukdomar. Han har lärt sig att handskas med detta och gått den tuffa vägen med timtals av träning på egen hand och inför detta mästerskap under lång tid borta från sin familj. I veckor. Det är jäkligt imponerande. Han är inte bara bäst när det gäller utan också bäst på att träna.

Förra säsongen körde han sex tävlingar. Denna säsong är han precis uppe i sex. Den sjätte var gårdagens VM-guld på 15 kilometer i den fria stilen. Johan startade säsongen med seger i Bruksvallarnas klassiska lopp, blev femma dagen efter i den fria stilen och sen blev han sjuk. Kom tillbaka till SM i Ånnaboda utanför Örebro i slutet på januari där han tog bronset i Skiathlon och blev femma på VM-guld distansen. Världscupdebuten lät vänta på sig till Östersund helgen innan VM drog igång och resten vet vi. Tolv starter på (nästan) två säsonger. Det gör ju Justyna Kowalczyk på en månad.

Johan imponerar på mig också när det gäller att ta media. Johan och hans fru Anna gav mig förtroendet att hålla i deras boksläpp förra året. Det var då det verkligen slog mig hur varierande han är i sina svar. Det märkte jag också efter gårdagens seger. Och det är kul att hans humoristiska sida kommer fram mer och mer. Det är en skön lirare det där ska ni veta. Tidigare har mest hans seriösa sida kommit fram. Inget fel i det men det kanske har gett en annan bild av honom om hur han är.

Idag är det stafetter. Bara Charlotte Kalla är kvar av de fyra som tilldelades bragdguldet efter förra årets succé i Sotji. Sofia Bleckur tar han om den första sträckan, Kalla tar den andra, Maria Rydqvist den tredje och sista sträckan får Stina Nilsson köra. Visst är det spännande med att våga förändra och tro på helt andra lösningar. Och givetvis är de ganska trygga med vad de sett hittills med form och så vidare. Men jag är lite orolig. Jag tror Sofia (kör mot Heidi Weng) kommer göra en bra sträcka, likaså Charlotte (mot Therese Johaug). Sen känns det lite nervigt faktiskt. Rydqvist har visat riktigt fin form men Astrid U Jacobsen har varit strået vassare. Sen var visserligen Stina bra på Skiathlon på SM men de världscuplopp hon kört i distans i år har hon varit en bit efter. Utom i Oberstdorfs klassiska masstart där hon slutade fyra och överraskade stort. Sveriges chans ligger i om Stina får ett utgångsläge där hon antingen går ut med en ledning eller åtminstone har rygg på Björgen. Är det så att hon måste köra ikapp blir det svårt. Jag hade känt mig mer trygg med Ida Ingemarsdotter på första, Bleckur på andra, Kalla på tredje och Stina på sista. Samtidigt var det vädligt befriande att höra Mattias Persson och Rikard Grip säga att dom går för guld och inte ”bara” för medalj som man ofta hör. Och vinner dom så är det Sveriges första guld på damsidan. Tre silver och sex brons är meriterna hittills för svensk damstafett i VM. Vi kör igång vår sändning på Eurosport klockan 13.15 och ungefär en timme senare vet vi hur den nya laguppställningen klarat sig.

Häromkvällen undrade jag varför fyran till sexan också får vara med på prisceremonin på Medal Plaza. Jag tänkte på det igår igen. Det är säkert en häftig känsla att få gå in när det är så otroligt mycket folk på prisutdelningarna. Bra tryck och snyggt. Och det är säkert flera av de som blir fyra till och med sexa som tycker det är en höjdare. Samtidigt är detta faktiskt VM och de flesta vi har där framme kör för guld eller medalj i första hand. Det blev tydligt med Marcus Hellner som var en väldigt besviken fyra igår. Han, Finn Hågen Krogh och Bernard Tritscher fick kliva fram en meter och ställa sig vid en svart tejp som man fäst på scenen för att de ska veta var de ska stå bredvid prispallen. Och när dom fått sin Dalahäst så får de snällt följa med prisutdelarna och kranskullorna ut medan medaljörerna får stanna kvar för en fotografering.  Jag vet inte, men det känns väldigt konstigt.

Ciao
Roberto

Glödheta Kalla

Publicerat den 25/2 2015 kl 07:17 i Längdskidor
Cross Country: Women's 10km - FIS Nordic World Ski Championships

Charlotte Kalla individuell världsmästarinna. Man började undra om det skulle ske faktiskt. Bara två från vårt avlånga land hade klarat det tidigare, Marie-Helen Östlund (då Westin) och Emelie Öhrstig. Charlotte är ju inne i en karriär där hon får tampas med bland andra den åkare som kan vara, och enligt mig, är den bästa genom tierna, Marit Björgen. Dessutom är en annan konkurrent Justyna Kowalczyk som liksom Björgen i många år varit brutalt bra och tävlar nästan jämnt. Sedan junioråldern har hon också fått dras med Therese Johaug som för det mesta varit snäppet bättre än Kalla. Och tittar man på Charlottes karriär så har hon inte vunnit speciellt mycket internationellt. Och då pratar jag om världscup och mästerskap. Innan gårdagen hade hon nio segrar. Åtta i världscupen och OS-guldet i Vancouver. Nästan alla just på 10 kilometer i den fria stilen, hennes paradgren. Därför började jag undra om det skulle kunna bli något guld i VM någon gång.

Igår var det inget snack. Hon skulle bara vinna. På presskonferensen inför loppet sa hon aldrig att hon gick för seger men mellan raderna förstod man det. Och jag tror faktiskt hon innerst inne inte hade varit nöjd med något annat än guld. Hon bröt isen på Skiathlon tävlingen i lördags då hon tog sin första individuella medalj i VM och nu var det guld som gällde. Igår var Kalla stekhet. Hon visade upp en urkraft och ett fokus som jag aldrig tiigare sett. Jo, kanske i Östersund förra helgen då hon också krossade motståndet på samma distans. På gårdagens tävling kändes det nästan som att hon hade vunnit med ett par plankor under fötterna. Så är det förstås inte, för stor del i framgången har vallarna. Som alltid. De norska tog på sig ansvaret för deras kvintetts svaga insats, de svenska fick äta tårta och jag hoppas dom tog en stor bit vardera. Och på tal om vallarna. Deras chef Urban Nilsson gav Charlotte en bamsekram i målfållan. Men inte bara en kram, utan också ett par Bliz glasögon med guldskalmar. Ännu ett bevis på att det var guldet som gällde för Charlottes del. Det fanns knappast två par till med silver och brons skalmar att tillgå.
Sen är det en sak till vi ska komma ihåg. Landslaget består av så otroligt många fler än skidåkare och vallare. Staben är stor och alla delar måste fungera för att det ska bli resultat. En sådan här dag är det lätt att ta chansen och hylla alla. Dom gör ett starkt jobb. Men inte bara dom gånger det blir guld, dom gör det alltid.

Lite kuriosa gällande Charlotte Kalla och hennes mästerskapsresultat. På åtta starter i OS så har hon tagit medalj i fyra och bara varit utanför topp-10 en gång. I VM-sammanhang har hon på 21 starter varit utanför topp-10 fyra gånger (tre gånger 11:a) och tagit medalj i sju. Ett bra facit.

Jag vill också lyfta fram Maria Rydqvists lopp. Småländskan som kom till VM som reserv har verkligen levererat. Nionde plats på Skiathlon och nu fjärde på 10 kilometer fritt. 1,7 sekunder från brons och runt sju sekunder från silvret. Tvåbarnsmamman har helt klart tagit sin reservplats till VM på stort allvar. Tränat hårt och tränat rätt, precis som om hon var klar för VM. Och kanske kan det vara så att det var bra för Maria att inte var uttagen från början. Hon kom hit i kalasform och utan press på sig och har gjort succé.

Idag dags för herrarna. Jag tror Finn Hågen Krogh blir svår att tas med. Precis som Kalla så vann han i Östersund och i söndags tog han guld med Northug i Team Sprint. Men bakom finns bland andra svenskar som vill vara med och leka. Jag tror mest på Johan Olsson faktiskt. Dels är han brutal att skapa form till mästerskap men sen tror jag han kommer ha fördel av att starta så tidigt. Även om det inte blir snöstorm som igår så har det varit varmt och det kommer att bli löst i spåren. Och det kommer bara att bli värre ju längre loppet går. Dessutom är Johan fjäderlätt i kroppen, perfekt för denna bana.

Per Elofsson och jag startar vår sändning på Eurosport klockan 13.15.

Ciao
Roberto

PS. Fram till lördag har ni chansen att lägga bud på världsmästarinnan Charlotte Kallas skidor som jag har ute på auktion. Läs mer här.

Taktik i längdskidor

Publicerat den 22/2 2015 kl 08:02 i Längdskidor
Men's and Women's Cross-Country Skiathlon - FIS Nordic World Ski Championships

Jag skrev på twitter igår att folk skakade på huvudet när jag pratade om taktik i längdskidornas värld när masstarterna blev fler. Numer är det en stor del som man läser om efter att masstartslopp. Framförallt misslyckade taktiker. Jag har som många andra synpunkter på hur en del tävlade igår, och då gäller det inte bara svenska åkarna. Men om jag börjar med dom och då med den som lyckades ta medalj, Charlotte Kalla, så ser jag loppet i flera skepnader för hennes del. I det klassiska loppet körde hon riktigt bra. Norskorna höll högt tempo, hela klungan exploderade direkt och Charlotte var egentligen bara förbi på rätt ställen. Efter utförskörningarna så kom hon upp i spets och körde på en del men väldigt kontrollerat. Jag tyckte hon körde nästintill perfekt, rent taktiskt, på den klassiska delen.

När vi sedan ska se på fristilsdelen så kör hon hårt och i spets från start. Det går undan så pass att Bleckur, Niskanen och Björgen får ge sig. Så man kan väl säga att för att ta en medalj gjorde hon här rätt. Den var liksom klar efter det första fristilsvarvet. Det är då man tycker att hon borde agerat annorlunda. Till exempel på väg ut på andra varvet. Hon drack vid hästskon, Johaug var nästan uppe vid sidan och där kan jag se ett läge för Charlotte att låta norskan gå fram och dra. Charlotte sa efteråt att hon ville göra sitt lopp, tänka på tekniken och få ut mesta möjliga där. Som jag ser på det så är det på tisdag hon ska åka så, inte med två av sina värsta konkurrenter som följer med i rygg på henne. För det är en enorm skillnad att ligga i suget, så är det bara. Och inte minst på väg in i backen. Det hade kanske till och med räckt att släppa förbi norskorna, eller åtminstone slå av på farten något och ladda om med 5-600 meter kvar till mördarbacken. Då hade hon kunnat varit med i kampen om guldet hela vägen. Det är dom små nyanserna som jag ser som avgörande. För det där med taktik handlar ju inte bara om att inte dra. Framförallt inte på damsidan. Vi ska ju inte glömma bort att Therese Johaug slösade mycket energi i täten på den klassiska delen. Men att sedan få följa Charlotte, spara dom där procenten extra fram till backen blev avgörande för att kunde hon avgöra. Min summering blir alltså, för att ta sin första indviduella VM-medalj körde Charlotte perfekt, för att vinna hade det behövts några få förändringar.

På herrsidan då. Jag tycker att Lars Nelson gjorde rätt. Han och Gaillard gjorde ett gott försök att komma loss tidigt och Nelson hade ju egentligen inte mycket att förlora på det, mest att vinna. Han hade kunnat få glänsa en bra stund om Didrik Tönseth inte hade varit så het att jaga ikapp. Norrmannen visste nog inte hur bra han var denna dag (4:a) och körde in den luckan själv. Dom krafterna hade kanske gett honom medalj. Alex Harvey är i sitt livs form och kunde inte låta bli att köra i spets på både den klassiska och fristilsdelen. Jag tycker han såg ivrig ut och i ett rus av att vara i så fin form. Med tanke på hur han körde under loppet och hur nära han ändå var guldet (3:a) så var han nog den starkaste åkaren. Det får man dock inga guldmedaljer för att vara i längdåkningens masstarter. Där är den som lyckas vara kyligast men som också är knallform som vinner. Den som drog minst av topp-10 åkarna vann. Ryssarna har en historik av att köra som galningar eller som man brukar säga, med huvudet under armen, men också dom har lärt sig. Inte en av de fyra var framme och drog igår. Maxim Vyleghzjanin har lärt sig att det oftast är på den sista kilometern som man vinner en skiathlon. När ryssen tog spets var det ungefär 800 meter kvar. När Marcus Hellner vann i Vancouver var det samma sak. När Northug vinner är det alltid så, också i Liberec 2009 och Oslo på VM 2011. Och Dario Cologna är ju en extrem smygare. Han syns nästan aldrig men är alltid bland dom 10 under loppet. Nu gjorde han ett försök i Mördarbacken men jag kan också här se några saker han kunnat göra annorlunda. Till exempel att redan i den första av de två sista sprintbackarna låta ryssen ta täten. Jag tror det hade gynnat honom. Är jag säker? Absolut inte, det är det som är så spännande med taktik.
Calle Halfvarsson och Marcus Hellner var också aktiva. Calle i den klassiska delen. Och han imponerade på slutet. Såg ju ganska skrynklig ut med milen kvar, bröt staven och blir ända sexa. Hellner stormade det lite kring gällande taktiken. Jag håller med om att han tog för stort ansvar. För om man värderar fristilsbanan så stiger det ju från stadion och visst kan man knäcka konkurrenterna men har man tio man i rygg så blir det svårt att köra ifrån eller knäcka alla. Jag kan tänka mig att det är lite med Hellner som det är med Harvey. Marcus har prickat en bra form till VM som är extremt mycket bättre än tidigare under säsongen och jag vill tro att han blev lite ivrig. Samtidigt är inte formen som när han varit som bäst. Då hade han kanske kunnat skapa lite mer oreda. Sen är det bara att konstatera att vill man vinna på herrsidan så ska man vara väldigt försiktig med att dra. Det visar historiken och också gårdagens skiathlon.

Till sist, det här med taktik är kul att prata om men svårt att få till i praktiken. En del har den känslan i ryggmärgen, andra får försöka lära sig. Jag hoppas man kikar på dom här loppen i det svenska laget. Inte bara för att se vad man kan förbättra utan också för att se vad som fungerade och var bra. Dessutom titta lite på andra åkare som både lyckades och misslyckades. På det sättet skapar man förutsättningar för att utvecklas taktiskt. För som sagts, taktik är en väldigt viktig del av längdsporten idag. Och har varit länge.

Idag är det Team Sprint som gäller. Stina Nilsson och Ida Ingemarsdotter (medalj om inget oförutsett händer) samt Calle Halfvarsson (lite orolig för om han ska palla efter gårdagens hårda skiathlon) och Teodor Peterson. Där har ni de svenska paren. 14.30 drar finalerna igång. Innan dess ska man dock klara en semifinal varav 10 lag går vidare till final (1-2 direkt och sen tider).

Ciao
Roberto

Statistiken talar emot

Publicerat den 21/2 2015 kl 08:51 i Längdskidor
Medal Ceremony - Winter Olympics Day 6

Idag är det fullsatt på Lugnet. Det kommer att vara typ dubbelt så mycket folk som under sprinttävlingarna i torsdags. 38.000 biljetter är sålda och givetvis är det mycket svenska åskådare på plats. Frågan är om de kommer att få uppleva en svensk medalj. Hopp finns det men framförallt på damsidan talar statistiken lite emot Sverige. Av de 42 skiathlon tävlingar som körts i världscup och internationella mästerskap så har Sverige bara fyra pallplatser på de 126 chanserna. Charlotte Kalla har varit på pallen två gånger och Anna Haag två. Bara Anna har vunnit, på en etapp i Tour de Ski 2012. Det som talar för är dock att två av pallplatserna faktiskt tagits på mästerskap. Annas andra plats i Vancouver och Charlottes silver på OS ifjol. Kalla är vårt enda hopp till medalj på damsidan. Överiga som åker är Sofia Bleckur, Emma Wikén som båda har topp-10 kapacitet och reserven Maria Rydqvist som man ju aldrig kan räkna bort från en topp-10.
Storfavorit bland damerna? Gissa. Ja, just det, Marit Björgen. Hon har vunnit de fyra senaste mästerskapsloppen (2 VM och 2 OS) på distansen. Men Therese Johaug blir förstås ett hot.

På herrsidan har det sett lite ljusare ut. Redan första gången Skiathlon fanns med på mästerskapsprogrammet blev det guld. Min Eurosport kollega Per Elofsson vann ju i Val di Fiemme efter att ha gjort tävlingen riktigt tuff och också efter att träffat helt rätt i spurten som han vann överlägset. Jörgen Brink tog ju också bronset. I VM-sammanhang har Sverige också ett silver, Anders Södergren 2009 i Liberec. På OS har vi också ett guld. Marcus Hellners fantastiska guld efter ett suveränt lopp av svenskarna med Johan Olsson i utbrytning länge men som ändå lyckades ta bronset. Marcus blev ju tvåa ifjol. I Världscupen och på mästerskap är det annars Dario Cologna och Petter Northug varit överlägsna. Dom har vunnit det mesta och givetvis har de varit dominanta av framförallt två skäl. Sitt taktiska sinne och deras starka spurt. Sveriges hopp är Hellner och Calle Halfvarsson som tillsammans med Lars Nelson och Martin Johansson är våra respresentanter.

Men, det jag nämner ovan är bara statistik. Allt som hänt tidigare är historia. Dagsform, tur, skicklighet, taktisk förmåga och känsla för att tackla den pressen man har på sig avgör utgången.

Ni kan se längdåkningen på Eurosport då VM-guldmedaljören 2003 Elofsson och jag kommenterar ihop från 12.45 inför damernas lopp klockan 13.00 och från 14.15 inför herrarnas lopp som startar klockan 14.30.

Ciao
Roberto

PS. På tal om Charlotte Kalla, jag har ett par av hennes klassiska skidor på auktion. Läs mer här.

Är det denna bevakning vi vill ha?

Publicerat den 18/2 2015 kl 13:06 i Längdskidor
Bryntebråk

Min gode vän Robin Bryntesson har många järn i elden. Under VM ska han jobba för norska NRK. Igår gjorde han sitt första jobb. Bryntesson och kollegan Nicolay Ramm iscensatte ett slagsmål/bråk där reportern (Ramm) ifrågasatte varför Bryntesson var i Falun, han drog svensken i håret varpå bråk uppstod och det slogs upp enormt stort i media. Jag brukar tycka att det Bryntesson gör i filmväg är hur bra som helst. Det vet ni som följt mig via bloggen och sociala medier. Det här var dock gränsfall av honom och kollegan på NRK. Jag menar, två personer bråkar, den ena berättar efteråt varför, den andra säger ”inga kommentarer”. Vad ska folk tro? Inte konstigt att det reageras. Jag förstår att Robin mått dåligt av att göra detta, han är inte typen egentligen.

Samtidigt kan man ju börja fundera vad det är (bland bra saker ska vi vara rättvisa och säga) för bevakning i en hel del av våra svenska medier. Är det verkligen det här vi vill ha? Ja, tydligen, annars hade dom aldrig skrivit om det. Själv tycker jag det är helt galet vart vi hamnat. Det är VM i Falun, första stora längdmästerskapet på 21 år och bland det första man får läsa är att Bryntesson slagits med en reporter. Vad är det att skriva om? Två personer bråkar, so what? Hade det varit 20 år sen hade man väl varit nyfiken men smälla upp det som världens grej är pinsamt. Med en åkare som inte ens ska köra VM.

Men som sagt, vi gnäller om det dom skriver om, samtidigt kommenterar vi, reagerar vi, läser vi, sprider vi. Och i samma stund säljer det mer än om Lars Nelson skulle överraska med en femte plats på någon av VM-distanserna.

Cia
Roberto

Gnäll över succébanor i Östersund

Publicerat den 16/2 2015 kl 15:40 i Längdskidor
Östersund

Jag hade nöjet att få vara i Östersund en långhelg i samband med världscupen i längdskidor. Fick äran att vara speaker och jobba dels med en organisation som var väldigt bra och vågade ta ut svängarna, dels också med ett riktigt härligt produktionsteam som jag hade en toppenhelg med.

Via Robin Bryntessons helt galet roliga youtube-klipp fick vi alla som ville se vad Mathias Fredriksson hade tänkt sig för banor veta hur planen var, för länge sen. Första klippet fick vi se redan i juni och det är klart att det kanske var lite svårt att få en uppfattning om hur det egentligen skulle bli. Men att det skulle bli tajt och två rejält branta backar det förstod man ju.
När allt var klart fick åkarna äntligen testa banorna. Givetvis lyckades man fånga upp en del som var väldigt kritiska. Eller egentligen mer gnälliga. För trångt, för brant, för snabbt, för löst, har inget med längdåkning att göra, för kort, inte tillräckligt likt Faluns VM-bana och så vidare.

Här hade vi en organisation som jobbade som galningar för att få till så sportsligt bra banor som möjligt och publikt sett unika sådana. Det är en svår kombo. Innan tävlingarna (och knappt träningen) ens hade börjat var mediernas websidor fyllda med kritik. I och för sig inte så jättemånga åkare men ändå. När tävlingarna är avslutade så är alla så nöjda så dom nästan gör på sig av förtjusning. Jodå, det blev tajt och allt några vurpor men dom flesta får faktiskt åkarna ta på sig själva. Det är lätt att ge Fredriksson skulden för att det är trångt när man i själva verket satt staven innanför skidan än där den ska sitta.
Jag intervjuade Marit Björgen efter sprinten och hon sa att ”igår var jag kritisk men idag måste jag säga att det var riktigt fina banor”. Det var också en häftig känsla att åka genom publiken. Vad ska hon säga, hon tog ju sin 90:e världscupseger och Norge hade fem damer i final (mot vår Stina Nilsson, 3:a). Men hon precis som alla andra som hade suýnpunkter kunde väl kört först och haft en uppfattning sen. För vi ska ju inte glömma bort att konkurrensen om TV- och stadionpubliken samt sponsorerna är ruggig idag. Ska det se, typ, samma ut på alla ställen så är det klippt.

Sen det här snacket med att det hade varit bra om banorna påminnt om dom på VM i Falun och att Östersunds världscup bara var ett genrep för VM. Men alltså, varför skulle Östersund bry sig om att göra kopior, eller närapå, av de banor man har i Falun? Det här var världscuptävlingar lika mycket som alla andra världscuper. Viktiga och prestigefyllda lopp där och då. Inte något litet förhandsjippo. Fråga Finn Hågen Krogh och Charlotte Kalla vad dom tycker. Två tunga segrar för norrmannen och en sylvass seger för Tärendöstjärnan. Hennes åttonde i karriären och första på nästan fem år i världscupen.

Längdåkningen behöver den här typen av tävlingar. Varvat med det som vi är vana vid från förr. Masstarter och individuella sådana. Korta och långa. En del på tuffa banor och andra på mindre tuffa. Variationen behövs, både banprofil- och resultatmässigt, annars blir det ointressant tycker jag. Och sprintarna borde vara det namnet försöker göra sken av, en sprint. Max 1.200 meter. Precis som i Östersund.

Ciao
Roberto

PS. Bilden är tagen av längdoraklet Thord Eric Nilsson.