Roberto Vacchi Logotype

Säsongen 2014-2015 och Gott Nytt

Publicerat den 31/12 2015 kl 11:13 i Cykel, Längdskidor
Jonas

Jo, det är ju så att för min del blir det ett par säsonger i en. Längdskidåkningen dominerar vintertid och jag fick förmånen att inför Falun-VM året kommentera stora delar av längdsäsongen med Per Elofsson. Vi har haft ett bra snack tycker jag, inte bara i kommentatorshytten utan också vid sidan av. Per älskar sin sport och har många häftiga synpunkter. Det jag gillat mest är när vi stått på kontoret eller ibland ute på gatan och han ska visa mig hur han menar en speciell rörelse ska utföras för att få ut mest kraft och fart i åkningen.
Per och jag var de första svenska kommentatorerna att få vara värdar för Eurosportsändningarna. Alltså, de som var i bild inför tävlingarna och hade ett inledande samtal som gick ut i hela Europa. Det var i samband med VM i Falun som också blev det mest minnesvärda på förra årets säsong, förstås. Stämningen i Falun var enorm och framgångarna var stora för Sverige. I övrigt var väl säsongen sisådär. Norge dominerade stort, framförallt på damsidan men det var kul att få följa Stina Nilssons genombrott. Charlotte Kalla var stabil och var på pallen tre tävlingar med segern i Östersunds 10 kilometer fritt som höjdpunkt, samma distans hon kort därefter vann VM-guld i. Och just på VM så tog Charlotte medalj på samtliga distanser hon ställde upp i. Skapligt. På herrsidan var Calle Halfvarsson bäst och svarade framförallt under de två första tredjedelarna av säsongen för många fina insatser. Men det blev faktiskt bara en pallplacering för honom. Jag hoppas han snart är tillbaka och att han satsar stenhårt på den andra halvan av säsongen, där kan han ”knäcka” tror jag. Hursomhelst så kommer jag att fira 2016 års första dag med Elofsson då vi återigen ska kommentera Tour de Ski tillsammans på Eurosport. Vi kör hela förstås, åtta etapper på tio dagar. Häng gärna på.

Ser vi på cykelsäsongen som är både lång och intensiv så var det många höjdpunkter. För damernas del var det framförallt tre som stack ut. Jag tänker först och främst på Lizzie Armitstead som både vann världscupen och VM-linjet. I världscupen tog hon tre segrar och för andra året tog hon som sagt slutsegern och på VM var hon grym i finalen. En annan som slog igenom ordentligt var Anna Van Der Breggen. Efter att ha fått stå i skuggan av Marianne Vos så klev hon denna säsong i Vos frånvaro fram och vann fina tävlingar och gjorde det med klass. Hon har bra tempoåkning och är grym uppför. En bra kombination vilket inte minst visade sig på Giro d’Italia Internazionale som hon slutsegrade i genom bland annat etappseger på tempot. Sen är hon ju också stabil på endagslopp med sin åkstyrka. Bland annat vann hon La Course by le Tour på Champs-Élysées i centrala Paris och dessutom världscuptävlingen Vallonska Pilen. Den tredje jag vill nämna är spurtaren och banspecialisten Jolien D’Hoore. Vilken säsong alltså. Massvis med segrar, bland annat två i världscupen varav den ena i Crescent Women World Cup i Vårgårda. Den spurten var ruskig.
Bland svenskorna var det återigen Emma Johansson som var mest framstående. Det har ju inte varit hennes bästa världscupsäsong men i övrigt har det sett bra ut. Utan nyckelbensbrottet i mitten på mars hade det varit ännu bättre. Det mest imponerande då var att Emma körde Flandern Runt knappt tre veckor senare. Hon vann två riktigt fina etapplopp. Först Thüringen Rundfahrt och senare på säsongen Lotto Belgium Tour. Det har dock inte bara handlat om Emma. Det exempelvis Emilia Fahlin visade upp på VM gav hopp om att flera svenska damer kan göra resultat i en framtid. Emilia var oerhört bra på VM men lite för lite självisk. 2016 blir intressant då hon kommer få lite mer utrymme i sitt nya lag. Hanna Nilsson tycker jag har tagit ett rejält kliv och också hon får chansen i ett nytt lag vilket känns oerhört spännande. Rutinerade Sara Mustonen har också hon liksom Fahlin många gånger fått agera hjälpryttare, trots det har hon kunnat inkassera ett tiotal topp-10 placeringar i internationella race. Lägg därtill ett gäng oerhört lovande och unga svenska damer såsom Sara Olsson (sjuk hela säsongen dock men nu i nytt lag och på gång) Alexandra Nessmar (också i nytt lag 2016), Ellinor Huusko, Frida Knutsson och Ida Jansson (om hon inte går all-in på MTB) så ser det ljust ut inför framtiden för svensk del.
Det ser också ljusare ut på damsidan överhuvudtaget med tanke på att man inför 2016 äntligen introducerar ett World Tour. 17 tävlingar, både endags- och etapplopp, ingår och återigen de två i Vårgårda. Jag har pratat med Hans Jönsson som är ansiktet utåt för just Vårgårda racen och han känner att detta är helt rätt. Just tävlingarna och engagemanget i Vårgårda har fört utvecklingen framåt. Och det som det handlar mest om är faktiskt att man i första rummet ALLTID sätter cyklisterna.

Herrsäsongen då? Jo, den har bestått av många fina tävlingar. Då det inte är så vanligt med svenska segrar vill jag därför börja med att lyfta Jonas Ahstrands (bilden) två segrar. Dels en etapp på Dunkerques 4-dagars och dels också sin allra sista start för säsongen, sista etappen på Tour de l’Eurométropole. Jonas har i sina bästa stunder ett ruskigt fint tillslag och en bra topphastighet. Stora spurtare har vi inte varit bortskämda med i Sverige. Ska vi hålla oss kvar vid de svenska cyklisterna som kör i större lag så har Gustav Larsson tävlat väldigt lite utan några större framgångar och bröderna Tobias och Fredrik Ludvigsson dragits med en del skador. Tobias inte minst med tanke på en vurpa  tidigt på säsongen och Fredrik med ett ben och senare ett knä som krånglat länge. Tobias körde starkt på tempot i Giro d’Italia och slutade nia annars finns det mer att hoppas från brödraparet. Dom har stor potential och är fortfarande under utveckling vilket jag hoppas att det visar sig mer under kommande säsong. Sverige var ju berikat med ett Continental Team 2015 och det handlar om Team Tre Berg-Bianchi. Dom har varit helt outstanding på hemmaplan och också svarat för flera fina insatser internationellt. Kommande säsong tar också Bliz-Merida Pro Cycling steget in som Continental Team. Det ser ljust ut.
I övrigt så kan man ju säga att Norge haft bra utveckling. I många år var det Thor Hushovd och Edvald Boasson Hagen som briljerade och nu är det Alexander Kristoff. Och han är strået vassare än de två andra nämnda. Visserligen har han varit bra i flera år nu men vilket 2015 alltså. 20 segrar (vinstrikast under säsongen) och han krossade verkligen på Flandern Runt. Det enda man hade kunnat önska mer var väl en etappseger på Tour de France. Och en medalj på VM (4:a). Han kommer att fortsätta vara en av dominanterna framöver.
Ser man till World Tour (annars kommer detta blogginlägg aldrig ta slut) så gillade jag på endagsloppen just Kristoffs seger i Flandern Runt och John Degenkolbs grymma seger på Paris-Roubaix bäst. Sen är ju Giro d’Italia och Tour de France ständiga höjdpunkter. Lite egoistiskt får jag nog säga att etappen till min hemstad La Spezia var grym. Davide Formolo svarade också för en imponerande insats när han vann där. I övrigt var det ju kampen mellan Alberto Contador och Astanaduon Fabio Aru och Mikel Landa som etsat sig fast i minnet. Landas två raka etappsegrar och slutliga tredjeplats var det mest överraskande. Och sen blev ju finalen nervkittlande då Aru och Landa till slut lyckades knäcka Contador (till Sestriere) men då var det försent.
På Tour de France blev det mer rafflande än vad många trodde efter den tionde etappen som Chris Froome vann. Då var alla bergsäkra (!) att britten lätt skulle vinna stort. Men han var krasslig sista veckan och inte minst etappen till l’Alpe d’Huez var gastkramande. Nairo Quintanas kom ju till slut ganska nära (1min 12 sek). Men det fanns mycket i Touren som är värt att minnas. Etappen till Neltje Jaans, Tony Martins etappseger i Cambrai då han äntligen körde till sig den gula ledartröjan som han lika snabbt blev av med efter vurpan i Le Havre. Alexis Vuillermoz attack och seger i Mûr de Bretagne var lika häftig som överraskande. Stephen Cummings och MTN-Qubekas etappseger i Mende på Mandeladagen. Lägg därtill Simon Geschkes sköna glädjetårar efter segern i Pra-Loup samt Vincenzo Nibalis lite stygga men likafullt aggressiva attacker mot etappsegern i La Toussuire. Det finns många fina minnen från Touren men det trista var att en liten klick i publiken betedde sig som riktiga svin.
Avslutningsvis VM-linjet. Peter Sagans attack och avslutande solokörning var oerhört vackert. Det var han värd. Visst, han vann åtta race under säsongen men det är ganska lite för honom. Det tog tid innan han tog den första, han blev nerkörd av en motorcykel på Vueltan och i endagsklassikerna blev det två fjärdeplatser. Han tog ingen etappseger på Touren (men vann återigen poängtävlingen). Och utöver de åtta segrarna så var han tvåa eller trea 22 gånger. Som sagt, han var värd att få kröna säsongen som världsmästare.

När jag nu skrivit detta blev jag så sugen på att kommentera cykel igen att jag knappt kan hålla mig. Jag återkommer på det nya året med vilka internationella lag svenska cyklister kommer att köra för 2016 och vilka tävlingar vi ska börja cykelsändningarna med på Eurosport.

Tills dess önskar jag er alla ett GOT NYTT ÅR!

Ciao
Roberto

Kommentarer

Göran Hård:

31/12/2015 kl 11:32

Ett riktigt Gott Nytt sportår till dig - Roberto!! Snart får vi se och höra dig i etern igen...

Skriv kommentar