Roberto Vacchi Logotype

Sena VM-tankar

Publicerat den 10/10 2017 kl 09:07 i Cykel
Johanna och Clara

Det har ju gått ett tag sedan VM. Lite sent kanske men passar ändå på att skriva några rader om VM som ju arrangerades i Bergen, Norge. Publikt är det bara att konstatera att det var en gigantisk succé. På dam och herrsidan är det inte så ovanligt med stora publikfester när man kommer till linjeloppen. Däremot, publikfester varje dag under ett landsvägs-VM, det undrar jag om vi får uppleva igen. På herrarnas tempo sen, uppför Fløyen till den fantastiska utsiktsplatsen, det var ju en rysare. En fruktansvärt brant klättring, speciellt om man körde tempocykel uppför. Det var ju nästan för mycket publik men vilken stämning. Hoppas detta dock inte inspirerar alla framtida arrangörer för jag undrar om det någonsin blir så här bra igen. Då kommer det bara att vara halvdana kopior. Väl?

Själv var jag på plats under linjeloppen. Dagen före hann jag också köra några varv på linjebanan. Den var inte att leka med. Svårt att få sig en uppfattning genom att kika på TV men den var oerhört tuff vilket också visade sig i samtliga lopp. Det enda av linjeloppen som avgjordes i en lite större spurt var ju faktiskt elitherrarnas och dom vara bara 28 man i klungan. I övrigt var det ju utbrytningar (3 av 5 solo) som höll hem.

Efter att ha följt damjuniorernas tävling från målområdet (fick inte plats på upploppet så fick kika på storbildsskärm 30 meter från mållinjen) så följdes resten av tävlingarna från laxbacken. Tuff klättring där vi trängde oss in hos familjerna Brask/Wallén och Ahlstrand som är morgonpigga och rutinerade på att hitta bra utrymmen för bästa upplevelse. Det man dock kunde önska mer av var publika områden där man kunde handla något att äta och dricka. Jag tror arrangörerna förlorade mycket på det, rent ekonomiskt alltså. Men det var ju bra för alla barn och ungdomar som själva såg till att sälja läsk och mackor. Det blev nog en hacka.

Publiken såg ni alla som följde tävlingarna på TV var enorm. Norsk publik är ju bra på det där med att hänga på häftiga event. Till och med från där herrjuniorer och -elit startade, i Rong, till varvet i Bergen var det fullsmockat. Och vilken publik alltså. Varenda en som passerade, i varje klass, varhelst de låg i tävlingarna, så hejade man på. Det måste ha varit fantastiskt. Jag fick en liten tår i ögat när Kim Magnusson i herrarnas linjelopp efter att ha släppt efter sin låååånga utbrytning stannade till vid oss för att snacka lite och när han sen rullade iväg fick göra det i ett enormt jubel sista halvkilometern av backen. Det var på nåt sätt fint. Och Kim för mig är ju Kim, killen som jag känner sen han var bebis.

Kim

Tävlingarna då, vad minns man? Jag tänker främst på de som jag var där och kikade på från vägkanten. Alltså linjeloppen. Om vi tar det i kronologisk ordning så var det först chocken över vilket jubel det var vid varje varvning när damjuniorerna körde. Som sagt, den enda tävlingen jag följde från målområdet. Det är något speciellt att stå där innan start. En anspänning i luften, en förväntan, man rycks med. Kikar efter svenska cyklister och i detta fall fick jag önska Clara Lundmark och Johanna Johansson (bilden) lycka till. Italienska laget var enormt bra och tog guld och brons genom Elena Pirrone och Letizia Paternoster. Danmark är ju alltid ruskigt bra på mästerskap. Denna gång blev det silver genom Emma Cecilie Norsgaard.

U23-herrarna körde på eftermiddagen och jag slogs av hur bra Lucas Eriksson alltid är på mästerskap. Kanske inte något resultat att skryta över men 24:e plats i en klunga som bara var knappt 40 man stor i det globala mästerskapet. Det är starkt. Lägg därtill utbrytningen med Gustav Höög och en reserv som Erik Sandersson som slet sig igenom loppet så var det väl ungefär vad man kunde hoppas på. Återigen en utbrytning som höll, om än knappt. Seger av fransmannen Benoit Cosnefroy som till vardags tävlar professionellt för Ag2r-La Mondiale. Tvåan var tempomästaren Lennard Kämna som kör i Team Sunweb och som kom direkt från Vueltan där han var yngste deltagaren. Jag vet inte om det är så lyckat att låta proffscyklister från den högsta divisionen tävla i U23-klassen, även om de har åldern inne. Kanske inte ens de som kör i Professional Continental lag (andra divisionen) borde få vara med. I praktiken kan en som just vunnit Spanien Runt komma och vinna VM i U23-klassen. Känns sådär. Måste tilläggas att Danmark också här tog medalj. Spurten bakom tätduon vann danske U23-mästaren Michael Carbel Svendgaard.

Herrjuniorerna då? Jo, där var det fart. Och vurpor. Kändes som att hälften av deltagarna ville lite för mycket. Dom var lite överallt och vurporna avlöste varandra. Jag tappade räkningen vid typ tio. En sur en var precis i ingången på laxbacken där Sveriges stora hopp Jacob Eriksson fastnade i en konkurrents cykel. Kostade såklart en del att ta sig tillbaka men en 22:a plats är bra för svenska juniormästaren som behöver få lite mer självförtroende när det kommer till spurt. Jacob är en stor talang som också kommer att ta chansen att tävla internationellt nästa år. I alla fall har jag hört rykten om det. Vilket är ju den bästa vägen att gå för att lyckas om ni frågar mig. Men det kräver också talang, att kunna ta steget ut och sen fullfölja det. Banan var lite för tuff för Linus Kvist och Christoffer Wall men de tog sig i mål vilket jag tycker var viktigt. Vilka som vann? Danmark såklart genom Julius Johansen.

På lördagseftermiddagen var det så det race där jag anser att Sverige hade sin bästa chans och där det också blev det bästa svenska resultatet. Damernas linjelopp. Men jag ska erkänna att jag trodde att den som skulle svara för det bästa resultatet var Hanna Nilsson. Återigen visade dock Emilia Fahlin vilken tävlingsmänniska hon är och att hon ofta är som bäst när det gäller som mest. Som hon slet sista två varven uppför laxbacken och ändå satt hon med i spurten och slutade 9:a. Det är grymt. Hanna då? Jo, hon lyckades ju gå med i en offensiv som såg bra ut men de var 10-12 stycken och alla lite för bra för att det skulle bli nåt bra samarbete. Hanna var i samma klunga som Emilia på slutet. Nämnas ska också Sara Penton göra. Fick problem ganska tidigt på den backiga banan men när hon kom ikapp attackerade hon direkt och kom loss. Var i utbrytning och visade upp sig en stund.
Segrade gjorde en tidigare vinnare av Vårgårdas World Tour tävling, Chantal Blaak. Nederländerna dominerade kan man väl säga. Kommer att minnas Annemiek Van Vleutens attack förbi oss på sista varvet. Jisses det gick undan. Medalj till Danmark? Jodå, fjolårets mästarinna Amalie Dideriksen tog brons.

VM avslutades så med herrelitens linje. Ännu en gigantisk folkfest. Förväntningarna på Norge var lika stora som publiken, massiv. Trots Norges alla goda cyklister saknade man fortfarande medalj. Pressen var inte nådig på Alexander Kristoff och Edvald Boasson Hagen. Loppet blev som det brukar. Lång utbrytning och sedan en upptrappning för att sedan formligen explodera på slutet. Det gäller att ha lite ”pulver” kvar i benen i slutet av en 26-milatävling. Kul för oss att Kim Magnusson var i utbrytningen som höll i ca 19 mil. Kim fick ju två dagar före start en reservplats av UCI som frågat Sverige om man vill ha den. Kändes bra att svenska mästaren också fick vara med. Tobias Ludvigsson var ju redan klar. Finalen var sprakande. Attackcyklisterna gjorde det dom skulle. Men till slut gick det ihop. Även om det ett tag såg ut som att dansken (!) Magnus Cort skulle hålla undan. 500 meter före mål var det samlat. Jag stod i ett tält i laxbacken och vrålet när Kristoff sånär tog guldet var i paritet som när Zlatan gjorde det klassiska bicicletas målet mot England på Friends. Jädrans. Men det var en man som ”förstörde” allt. Peter Sagan, vem annars. Vilken cyklist. Tittar man på sista kilometern gör han ju inte ett endaste misstag.

Det märkligaste med VM som jag upplevde var två saker. Det ena var att bilden från herrarnas linjelopp försvann med fyra kilometer kvar och först när de syntes från de fasta kamerorna igen fick vi följa de in mot mål. Och det hände rätt mycket där som vi missade i direktsändningen.
Det andra var att inför U23-herrarnas linjelopp så hade norska TV2 i förhandssnacket de två tidigare U23-världsmästarna Sven Erik Byström och Kurt Asle Arvesen med i studion. Man fick först se klipp från när Byström vann i Ponferrada 2014 och detta följdes av den sista kilometern då Arvesen vann 1997 i San Sebastian. Döm av min förvåning att kommentatorerna var svenska i inslaget. Patrick Serra och jag. Textat! Det tyckte jag var lite kul. Och märkligt.

Ciao
Roberto

Jag och Van Petegem

Enda selfien var med en klassikerkung, Peter van Petegem.

Skriv kommentar