Spanien Runt startar imorgon i franska Nîmes samtidigt som Spanien är skakat. Först kom beskedet att Samuel Sanchez lämnat ett positivt dopningstest. Det visade sig att de upptäckt samma substans som de två italienarna Stefano Pirazzi och Nicola Ruffoni togs för precis innan Giro d’Italia, tillväxthormonet GHRP-2. Det är ingen dålig smäll för cykelsporten. Samuel Sanchez har varit proffs sedan 2000, blev olympisk linjemästare i Peking 2008 (ironiskt nog den 9:e augusti, samma datum som de tog dopingprovet som gav de positiva resultatet), vunnit etapp på Touren där han också på papperet har en andra plats efter att Alberto Contador och Denís Mentjov 2010 blivit av med sina placeringar (1:a respektive 3:a) efter dopningsavstängningar – och brott. I Vueltan har han varit tvåa och trea totalt och vunnit fem etapper. Och nu, vid 39 års ålder, sitter han där med ”rent samvete”, ”chockad”, ”varför skulle jag nu som 39-åring och med karriären som är på väg att avslutas” och ”hoppas B-provet visar att jag är oskyldig” kommentarer som inte hjälper ett jävla dugg. 18 års professionell cykelåkning, 29 internationella segrar och ytterligare en drös med framskjutna resultat i stora cykeltävlingar ifrågasätts och sätter ett stort frågetecken bakom varenda ett. Givetvis kommer några att säga att han ju varit medioker senaste åren och när han nu skulle avsluta karriären ville göra det med flaggan i topp och därför tog han en genväg. Hombre, den går jag inte på.

Och när man satt där igår kväll och funderade hur det egentligen ligger till med den ”renare cykelsporten” kommer nyheter från Spanien som får dopingproblematiken att blekna till genomskinligt. Barcelona (och egentligen hela världen då människor från 24 länder drabbats) har attackerats och enligt uppgift har 13 personer mejats ner till döds utmed La Rambla av en minibuss, över 100 skadats. Inatt sköts dessutom fem misstänkta terrorister ihjäl efter att ha försökt sig på något liknande, om inte värre. Detta skedde i Cambrils som ligger två mil från Tarragona där Vueltan har etappmål på den fjärde etappen, kommande tisdag. Så fruktansvärt det är.

Spanien är skakat inför denna upplaga av Vueltan. I dubbel bemärkelse. I ena fallet i vår lilla (cykel)bubbla, i det andra fallet i gigantisk omfattning som rör oss alla. Må alla de omkomna vila i frid. Skänker en tanke till deras närmaste och alla de som skadades eller på annat sätt, på nära håll, tvingats uppleva denna vansinnighet.

Roberto
Triste (ledsen)

Mitt under Vueltan är jag tillsammans med Anki Kjellberg (tidigare VD Skidspelen) och Daniel Tynell (3 ggr 1:a och sjutusen ggr topp-10 på Vasaloppet) i full färd med att arrangera ett annat event, ett av årets häftigaste. Klassjoggen Borlänge. Den 24 augusti, för Borlänges skolor andra skoldagen. Vi har erbjudit ett antal skolor i Borlänge att delta i detta event som innefattar elever från förskoleklass till 9:an. De som går i förskoleklass till och med 3:an kör sitt Klassjoggen på respektive skola. 4:an-9:an samlar vi centralt i Borlänge för att gå, lunka, jogga, rulla eller springa 4 km. Banan sträcker sig bort mot Kupolen (som många av er säkert varit in i alternativt åkt förbi), dom ska ta sig igenom detta köpcentra (skithäftigt) och sen via Ikea och de centrala delarna av Borlänge tillbaka till Galaxen för målgång. Banan tycker vi är häftig.

Alla ungdomarna som är med från de nio skolorna som deltar (totalt 3.700 ungdomar) ska känna lite extra glädje denna dag, det är vårt mål. Glädje av att vara med om något kul första skolveckan, glädje av att ha en skola att gå till (vilket inte är självklart i ett världsligt perspektiv), glädje att få se en häftig show (återkommer vi till) och glädje av att vara med och skapa en skön stämning, alla iförda likadan t-shirts.

För att göra detta möjligt så är det många partners som ser ett värde i detta. Ett värde att jobba för integration, rörelse, glädje, miljö och inte minst att fira skolstarten. Att inte bara fira när det är dags för sommarlov och fredagar utan också skolstart och måndagar. Det ska bli så jäkla häftigt att sätta alla dessa hundratals ungdomar i centrum, i dubbel bemärkelse.

Våra huvudsponsorer:
ÅF Dalarna, Borlänge Energi, Kupolen, Atea Borlänge, Borlänge Kommun, Vasaloppet, Vigårda

Våra partners:
PWC, Tunabyggen, iStone Concrevi AB, Aronson & Partner, Swedbank, MittMedia, IR-Skylt, Hallton, Ett fyrfaldigt Leve, IKEA Borlänge, Maserfrakt, Fredrik ”Frog” Berggren, Future-Bliz, Dirt Cult, Framtidsmuseet, Mockfjärds Fönster, ICA Centralt, Weenås Nordic, Annonsbladet, Intersport Borlänge, Hagströmska Gymnasiet, Ramudden, Eureka Kiropraktik Dalarna.

Funktionärer:
Alpha CE, IK Brage, Borlänge Bandy, Clockwork, Kvarnsvedens Hockey, PRO, ett antal privatpersoner.

Följ oss gärna på Facebook: https://sv-se.facebook.com/klassjoggenblge/

Ciao
Roberto

Dags att väcka bloggen igen. Har saknat den och tänkte köra igång med den igen frekvent (väl?). Känns bra nu då Spanien Runt är i antågande, en Vuelta som startar i Frankrikes Rom, Nïmes. Denna gamla men också vackra stad med den fortfarande väl bevarade amfiteatern och templet Maison Carrée. Inte långt bort ligger också akvedukten Pont du Gard där vatten från en källa i Uzés via 50 de kilometerna också skulle över Gardon floden med hjälp av Pont du Gard för att romarna i Nemausus skulle kunna tvätta sig. Bland annat.

I denna stad inleder man med ett lagtempo. Bergspriset mitt ute på banan är bara förlagd där för sakens skull. Snittlutningen på 1,5 % vittnar bara om att man trots denna lättåkta lagtemposträcka så ska någon redan andra dagen då man ska bege sig till Gruissan köra i bergatröjan. De tre första som passerar i det lag som har bästa tid vid bergspriset (Alto de Nïmes) får poängen 3, 2 respektive 1 poäng.

Blir man besviken på det bergspriset behöver man inte vara orolig för att det inte kommer mera. Som fallet varit i många år med Vueltan så är det bergspris i parti och minut. 50 stycken totalt vilket är mer än dubbelt så många som på årets Tour de France. I och för sig är 22 av lägsta kategori (3) men tio kategori 2, 14 av kategori 1, fyra av de så kallade categoría especial. De sistnämnda ligger alla som målgångar på etapperna 14, 15, 17 och 20. Inte mindre än nio av de 21 etapperna har målgång uppför.

Utöver lagtempot så finns också ett individuellt tempo och det är första etappen (16:e) sista veckan. Det är en ganska lång rackare på några hundra meter över 4 mil. Ganska lättåkt också.

Alberto Contador gör sin sista cykeltävling och då fjolårssegraren Nairo Quintana inte kör så berikas spanjoren med startnummer 1. Men konkurrensen är inte att leka med. Chris Froome, Fabio Aru, Rafal Majka, Miguél Ángel Lopez, Damiano Caruso, Tejay Van Garderen, Dani Moreno, Vincenzo Nibali, Julien Alaphilippe, Bob Jungels, Romain Bardet, Domenico Pozzovivo, Ilnur Zakarin, Davide Formolo, Warren Barguil, Wilco Kelderman, George Bennet, Esteban Chaves, tvillingarna Yates är de mest namnkunniga som beroende på form kan göra resultat totalt.

Glädjande nog är också den enda svensken på denna nivå med, Tobias Ludvigsson. Med tanke på den uppställning hans lag FDJ har här på Vueltan bör svensken få fria händer. Också för att satsa på tempoetappen över 40 kilometer. Ifjol var han ju trea på tempoetappen i Calp. Tobias som gör sin åttonde Grand Tourstart och tredje i Vueltan. Övriga nordbor är om vi börjar med Norge Odd Christian Eiking och Daniel Hoelgaard som båda är stallkamrater med Tobias, Lars Petter Nordhaug i Aqua Blue Sport (med danska stallkamraten Lasse Norman Hansen) samt Sven Erik Byström i Katusha stallet. I det laget finns också dansken Michael Mörköv. Magnus Cort Nielsen och Christopher Juul-Jensen kör i Orica samt Sören Kragh Andersen i Sunweb och Astanas Jesper Hansen. Och jodå, australiensaren Adam Hansen kör. 19:e raka Grand Touren för honom.

På Eurosport kommer vi att direktsända varje etapp med start klockan 15.00 i stort sett varje dag och kommer att vara med sista 2 timmarna och 30 till 45 minuterna av varje etapp. Men lördag är det sen start och därför är ni välkomna att klockan 17.15 byta till vår kanal om ni inte redan finns där. Anders Adamson är med alla etapper utom en, jag alla utom tre.

Hasta la vista
Roberto

Man väntar och väntar och väntar och väntar. Egentligen händer inte mycket. Till slut kommer det som verkligen gör en lycklig. Efter sju timmars cykelåkning kommer åtta minuter som går till historien. En attack som förundrar men gläder, en sällan skådad utförskörning, en slutlig slätåkning där en tar ett monument på sina axlar och en spurt som till slut för många får det oväntade resultatet. Milano-Sanremo 2017 levererade verkligen. Och det har tävlingen Peter Sagan att tacka för.

Slovaken, de två senaste årens världsmästare, gjorde väl inte allt rätt, speciellt sista kilometern. Men vilken uppvisning han bjöd på. Han fick frågan om varför han attackerade, om det berodde på att han inte vågade vänta in spurten. Svaret var att jag ville bjuda på något exceptionellt. Sagan ville bjuda alla cykelfans på något dom skulle komma ihåg. Och det gjorde han verkligen. Hans attack med 700 meter kvar till toppen av il Poggio var brutal. Imponerande att någon ens orkade följa med. Sen föll han för frestelsen att dra igång spurten lite tidigt när han såg att han fick några meters lucka till de andra. Han var lite för säker på att vinna vilket han också erkände efteråt. Men showen bjöd han på och den kommer jag att komma ihåg. Många kallar honom den moraliske vinnaren.

Vinnare finns det dock (oftast) bara en av. Det skiljde någon centimeter och den var i klasscyklisten Michal Kwiatkowskis fördel. Polacken och slovaken har tävlat mot varandra massvis med gånger. Födda samma år och talangfulla redan i ung ålder har de mötts redan innan de behövde använda rakhyvel. Kwiatkowski har ”straffat” Sagan flera gånger och sa också efter segern igår att till skillnad mot de flesta andra så vet han att Sagan inte är oslagbar. Det visade han igår igen. Och tycker man att Sagan gjorde nästa allt rätt så gjorde Kwiatkowski rätt hela vägen. Från det att han bestämde sig för att gå med i Sagans attack, till att ta några enstaka förningar på platten nere i Sanremo och till slut lura Sagan i fällan. Han släppte dom där två meterna med flit för att sedan kunna bygga upp fart bakom sin värsta rival och försöka ta sig förbi. Tänk att ha den kylan efter 290,7 kilometers intensiv cykelåkning. Det är klass. Han kanske inte är lika karismatisk som Sagan men han är värd all respekt. För någon vecka sedan vann han också Strade Bianche efter en impnerande soloutbrytning sist 1,5 milen. 2014 vann han VM i Ponferrada och året efter, iförd världsmästartröjan, spurtade han hem Amstel Gold Race. Det är en imponerande cyklist.

Den tredje i trion var Julian Alaphilippe. Quick Step Floors kapten var ju spurtaren Fernando Gaviria men Alaphilippe gjorde det rätta och såg till att gå med Sagan och Kwiatkowski. Han drog lite utför men insåg sedan att hans enda chans var att spara sig och hoppas på en stor överraskning. Han blev trea i sin debut i ”la Classicissima”. Det är väldigt imponerande. Han var inte heller långt efter. Alaphilippe är två år yngre än sina utbrytarkollegor men har redan visat sin kapacitet. Kroknade i och för sig på en bergsetapp på Paris-Nice iförd ledartröja men vann dessförinnan tempoetappen. Förra året vann han Kalifornien Runt och han har också varit tvåa två gånger i Vallonska Pilen och tvåa i Liége-Bastogne-Liége. Han var också fyra på OS-linjet i Rio de Janeiro. En stor talang som också är väldigt sevärd. Man kan säga att dessa tre cyklister är alla på sitt sätt viktiga för cykelsporten.

Bakom då? Jo, Alexander Kristoff vann klungspurten och blev fyra. För en som både vunnit och blivit tvåa tidigare i tävlingen är det väl inte mycket att skriva hem om egentligen men att han slog alla spurtarna är något han förstås han ska glädjas åt. Nu får han ladda om till Flandern Runt som han dominerade för två år sedan.

Idag avgörs Trofeo Binda, damernas tredje deltävling i World Tour. Två svenskor kommer till start, Hanna Nilsson som blev 14:e i Strade Bianche och förra årets stora utropstecken, Emilia Fahlin. Den är den 19:e upplagan och Emma Johansson vann här 2014. En tuff tävling där det sällan är många kvar på slutet som kör om segern. Vill ni se tävlingen finns det en officiell stream av loppet här.

Min nästa cykelsändning blir imorgon måndag då Katalonien Runt drar igång och som pågår hela veckan.

Ciao
Roberto

Javisst är det så att det börjas på allvar. Jodå, det har redan körts en himla massa cykeltävlingar men nu börjar klassikersäsongen också. Oavsett hur viktigt det är att vinna cykellopp av olika kategorier och prestige så är det ju dessa som man laddar extra för. Speciellt som endagsspecialist. De endagslopp som man hittills kört är förutom prispengar, ära och en del berömmelse också uppladdning och test inför klassikerna. Man kan jämföra med etapploppsspecialisterna. Visst är det viktigt med Paris-Nice och Tirreno-Adriatico men det är ju trots allt, och framförallt, testtävlingar för Giro d’Italia för många. Och i år för extremt många av dessa specialister. Det kommer att bli ett väldigt starkt startfält när man firar 100 upplagor i Italien. Men det tar vi när vi närmar oss.

Det är nu alltså dags för Milano-Sanremo. Den längsta av de klassiska cykeltävlingarna. 291 kilometer ska köras och det är i sig väldigt speciellt. På lördag ska det bli fint väder men kilometerna måste man ändå ta sig igenom så tufft blir det oavsett. Sista 5-6 milen är väldigt stressiga med positionsjakt och risk för vurpor. Det är lätt att göra misstag. Efter att de senaste åtta upplagorna avslutats med en spurt mellan en stor eller mindre stor grupp så känner jag att det skulle vara väldigt uppfriskande med en soloseger igen. Drömmen är ju en attack andra halvan av sista klättringen, il Poggio. Vild jakt utför och soloseger med fem sekunder. Vore inte det häftigt?

Många pratar om att Peter Sagan kommer att leka hem detta. Han är kanske bättre än någon gång tidigare men på några av de 291 kilometerna kan man begå misstag, man kan ha otur, dålig dag och så vidare. Det är ju detta som är det fantastiska med cykelsporten. Den är ju inte så självklar. Men just Sagan är ju en av dom som skulle kunna vinna solo. Men då måste han vara extremt bra på lördag. Det är ganska många som vill ligga på rulle på honom sista två milen. Sagan är nästan för uppassad för att komma loss men han har ju spurt nog att kunna vinna så också. Lyckas slovaken med bedriften blir han den första cyklisten att vinna Milano-Sanremo iförd världsmästartröjan sedan Giuseppe Saronni 1983 (solo).

Det är hela tio nordbor som kommer till start. Fem norrmän, fyra danskar och en finländare, Joonas Henttala som var i en lång utbrytning på Tirreno-Adriatico. Av norrmännen är det ju förstås Alexander Kristoff som är det största hoppet. Det mest sannolika är ju att det blir klungspurt igen och då är han vassast va norrmännen. Men dom har ju också Edvald Boasson Hagen som både kan spurta men är inte heller helt omöjlig att få i en attack likt den ovan nämnda. EBH som jag intervjuade i det senaste poddavsnittet av Solo Sport med Vacchi om bland annat Milano-Sanremo.
Bland danskarna tycker jag Magnus Cort är den mest intressanta. Han har tagit ett kliv till i spurterna i år och han kan faktiskt vinna detta. Lagkamraten Caleb Ewan kommer, om inte tidigare, att fladdra av i Cipressa så dansken kan köra sitt egna race.

Klockan 14.15 på Eurosport 2 inleder vi kommenterandet. Jag skriver vi då Anders Adamson ska säsongsdebutera. Glädjande är att Anders kommer att finnas vid min sida betydligt fler gånger än tidigare år. Hurra!

Ciao
Roberto

PS. Jag har några få exemplar av årets Roberto Vacchi Collezione kläder kvar. Dessutom firas ju årets första monument med att jag sänkt priset på glasögonen. Kika in här.

För någon vecka sedan hade man förhör med både Therese Johaug, hennes och de övriga i norska längdlandslagets damtrupps (tidigare) läkare Fredrik Bendiksen, Marit Björgen och en del andra sakkunniga i fallet om den förstnämndas positiva dopingtest i höstas. Jag följde förhören på ett av de sett man kunde, genom Verdens Gangs hemsida vg.no. Dom skrev i stort sett allt som sades i förhörssalen. Så mina tankar är baserat på vad som stod där. Detta dopningsfall måste ju vara en av de mest uppmärksammade i Norden, troligtvis det mest bevakade.

Jag hoppades jag skulle få lite mer svar än de jag fick. Frågor har snurrat i skallen. Kändes som att både Antidoping Norges advokat Niels Kiær eller de tre domarna med Ivar Sølberg i spetsen var ganska tama. Men Kiær laddade i och för sig ganska hårt i sin slutplädering. Annars lyssnade man mest på vilka frågor Johaugs advokat Christian B Hjort ställde och sedan var följdfrågorna tama och ibland ganska irrelevanta. Exempelvis så kom det upp att Johaug inte läst ett mail från Norges Skidförbund om ”Ren Utøver” där det stod att alla i landslaget skulle genomgå kursen. Hon minns inte att hon fått mailet varpå domare Sølberg tillägger: ”Du får väl ganska många mail?”. En helt irrelevant kommentar om ni frågar mig.

Sølberg frågade också gällande de olika längderna på den eventuella avstängningen. Johaug hade förklarat på sin advokats fråga i ämnet att hon vid 12 månader hade missat alla träningsläger med ”jentene” och det var väl OK men vid 14 månaders avstängning skulle det påverka hennes uppladdning för OS 2018 så pass att det skulle vara förödande. Sølberg ställde frågan med detta som grund om vad hon hade att säga om det skulle bli 16 månaders avstängning. Hon svarade att då skulle hon inte hinna kvalificera sig för OS. Vad har detta för relevans i det här fallet undrar jag. Hon lämnade ett positivt dopningtest och hennes eventuella försummelse och dopningsbrott är det som ska diskuteras, inte vad hon eventuellt skulle missa eller hinna till beroende på straffsats.

Vad är det då för obesvarade frågor jag tänker på?
Framförallt handlar det om asken som tuben med salvan låg i. Bendiksen berättade att hotellets personal pekade ut var apoteket låg (ny information). Han gick dit och träffade en apotekare som han erkände inte var lätt att konversera med. Hon talade tydligen väldigt lite engelska så han skrev på en lapp den salva han ville ha (Terra-Cortil), den han brukade använda men som inte fanns med denna gång till Livigno. Den fanns inte på apoteket heller och han undrade om det fanns någon annan. Han fick först den kräm som han så småningom började med att överräcka till Johaug (Keratoplastica). Sedan funderade han om hon kunde föreslå någon som var anti-bakteriell. Då fick han Trofodermin. Han läste på förpackningens framsida att det fanns Clostebol acetat. Ingen varningsklocka ringde. I det här läget undrar man ju, menar han på fullaste allvar att han får två olika salvor av en apotekare i Italien han knappt kan konversera med och inte tittar noggrannare än någonsin på förpackningen och inte minst bipacksedeln? Jag menar, även om det står på italienska så behöver man ju inte vara ett språkgeni för att förstå dessa italienska rader:
”Per chi svolge attività sportiva: l’uso del farmaco senza necessità terapeutica costituisce doping e può determinare comunque positività ai test antidoping”. Detta står på bipacksedeln. Och jag behöver väl inte översätta för att man ska haja till.

Det är känt att Pfizer tillverkar denna salva och det är också känt att Bendiksen arbetat på företaget i åtta år, mellan 1995 och 2003. Jag har ingen aning om den fanns då och givetvis kan man inte kräva att läkaren ska känna till varenda produkt i sortimentet men man hade väl i alla fall kunnat ställa frågan om han som tidigare anställd inte hade hört talas om salvan.

På apotek i Italien är det vida känt att man utan recept kan få tag i en mängd produkter som finns på dopningslistan. Man måste med andra ord vara extra försiktig. Man var noggrann med att gå igenom Bendiksens CV men man frågade inte om man i dessa fall för säkerhets skull ska ringa någon kollega för en andra åsikt.

Både Johaug och Bendiksen minns ungefär lika om hur det gick till när han lämnade över salvan till henne. Han minns dock inte om den låg i påsen eller om hon fick asken direkt i handen. Johaug menar att hon bara tog den ur Bendiksens hand och la den på en stol intill sig efter att ha frågat om den var OK att ta. Detta var dagen efter inköpet. Han hade fortfarande inte tittat på vare sig askens baksida eller bipacksedeln. Inte hon heller. Här tycker man att någon ska ställa en motfråga. Alltså, är ni helt säkra och trygga med att ingen av er på den ena av fyra sidor av asken inte kunde se den förhållandevis stora märkningen med doping? Givetvis hade dom fortsatt att säga nej men lite hårdare press kunde dom få utstå.

Bendiksen förklarade också för Therese hur hon skulle använda salvan. Hon skulle smörja in läpparna 2 gånger om dagen i 8-10 dagar eller tills det hade läkt. Där saknade jag följdfrågan om var han hade fått den informationen ifrån. Hade apotekaren nämnt det, tog han bara en dosering som är vanlig eller hade han faktiskt läst bipacksedeln?

Så småningom hade man också Marit Björgen på plats i förhörssalen. Det viktigaste som kom fram då var att hon skulle gjort exakt som Johaug. Hade Bendiksen sagt åt henne att ta en salva och att den var OK att ta så skulle hon inte dubbelkolla. Alltså, här handlar det inte om en ask eller tub som var helt vit (eller vilken annan färg som helst) och ren på märkning. Det var inte heller en liten burk med lite salva i som Bendiksen själv petat i utan här är det en ask med en tydlig märkning och en tydlig varningssymbol. En röd rund ring där det inuti står Doping som är överstruket med ett rött streck som en del menar hade lika gärna kunnat betyda att det INTE var doping. Kanske det men då lär väl i alla fall en varningsklocka ringt och så hade man kollat (väl?). Jag har väldigt svårt att tro att Marit Björgen efter 105 världscupsegrar skulle agera så plumpt i ett snarlikt läge. Och skulle hon det så är det ju förskräckligt faktiskt.

En annan fundering man inte förstått är om det inte fanns någon annan med medicinsk kunskap som hade kunnat hjälpa Johaug (och dom övriga) under lägret i Seiser Alm och de första dagarna i Livigno. Troligtvis inte men frågan ställdes aldrig.

Jag hade också velat haft en följdfråga på den första krämen som tydligen inte hjälpte. Varför bytte man så snabbt kräm/salva? Efter ett dygn är det inte många krämer mig veterligen (och jag har ändå haft problem sen länge med hudtorrhet och psoriasis) som hjälper så snabbt. Bendiksen hade säkert haft en bra förklaring men jag har inte sett att den frågan ställts heller.

Nu har Johaug hursomhelst fått sin dom. 13 månaders avstängning. Hon får nästintill så lågt man kan få för den här typen av förseelse. Jag tycker hon ska vara jäkligt nöjd med det beslutet. Trots att hon är så himla övertygad själv om att hon ingen skuld har. Man ska ju kräva lite mer än att fråga doktorn. Ni ska veta hur många stackars själar som frågat doktorn som sagt att det var OK men som sen åkt dit som fan. Cyklister, också svenska, som blivit uttagna till dopingkontroll och som missat den med fem minuter och blivit avstängda två år. Så Johaugs fall är inget justitiemord överhuvudtaget. Vi pratar anabola steroider. Därför tror jag att sista ordet inte är sagt. Nästan så att jag skulle bli förvånad om detta inte överklagas.

Skulle hennes team mot förmodan överklaga detta så finns en stor risk att straffet skärps av CAS. Dom bryr sig varken om vem det handlar om, när säsongen börjar, när OS är och så vidare. Lite så känns det som att Domsutvalget i Norge har tänkt.

Till sist 1: För att klargöra det en gång för alla. Trofodermin är inte en läppsalva. Det är en hudsalva för att bland annat läka skrubbsår, liggsår, brännskador, sprickor på bröstvårtan, småsår runt anus och så vidare. Sen kan man ju tydligen smörja den på läpparna också.

Till sist 2: Oavsett hur det går i detta fall hoppas jag Therese Johaug kommer ur det på ett bra sätt. Hon är ju trots allt, precis som oss alla andra, bara en människa.

Ciao
Roberto

PS. Har ni sett av vi kommit ut med nytt poddavsnitt i Solo Sport med Vacchi? Hittar ni här.