Bomben briserade i tisdags. Chris Froome, en av nutidens största cykelstjärnor och slutsegrare på fyra Tour de France, lämnade ett positivt dopningsprov i samband med Vuelta a Españas 18:e etapp. Eller är det ett positivt dopningsprov? Det visade nämligen spår av salbutamol, ett ämne som finns i framförallt astmamedicinen Ventolin. Den använder Froome som har astma sedan barnsben. Salbutamol är ett ämne som vidgar luftrören och som får luftvägarna att slappna av. Förr krävdes dispens för att överhuvudtaget få använda det, numer behövs inte det till en viss nivå. Det är den nivån som Froome översteg med det dubbla av det tillåtna. Men som sagt, när Salbutamol upptäcks så klassas det inte som ett Antidoping Rules Violation utan ett Adverse Analytical Finding. Vad är skillnaden då? Med Salbutamol (och en hel del andra ämnen) så kan det finnas orsaker till att värdena är höga. En del studier visar att det kan variera beroende på hur man mår, om man är uttorkad osv. Om man jämför med tyngre substanser så kan man alltså bevisa att det kan finnas anledning till att värdena är som dom är. Och det är det som Froome och hans Team Sky nu ska försöka lägga fram bevisning för, att han inte tog över de 1.600 mikrogram på 24 timmar (fördelat på max 800 mikrogram per 12 timmar) och att han trots det hade 2.000 nanogram/ml i urinen mot tillåtna 1.000.

Vad jag har kunnat läsa mig till så är detta väl tilltagna nivåer. Jag minns när det blev känt att Martin Johnsrud Sundby råkat ut för samma sak som Froome så berättade svenska landslagets läkare Per ”Pliggen” Andersson att om någon av de svenska åkarna behövde mer än 800 mikrogram per dygn så var man enligt honom för sjuk för att vare sig kunna träna och än mindre tävla. Nivåerna ska alltså vara väl tilltagna.

Froome menar dock att han inte gjort sig skyldig till något fel. Han menar att han hållit sig till de tillåtna nivåerna och att han ju testades i stort sett varje dag under Vueltan, speciellt då han hade ledartröjan. Det har ju i och för sig inte hindrat andra att ta genvägar förr. Och det faktum att han låg rätt i de tidigare och efterföljande testerna friar ju inte honom för detta positiva test.

Fuskade han? Och kan han dra någon nytta av detta ämne? På den första frågan är det svårt att säga om han hade en tanke bakom eller om dom helt enkelt balanserade på gränsen. Han berättar ju att han hade haft det tufft med andningen dagen innan och att han genom att lyssna med sin läkare fick tillåtelse att öka dosen men att det ändå skulle vara inom det tillåtna. Och fråga två, jo, i höga doser och under längre tid så är det bland annat muskeluppbyggande. Det är ju också därför det är reglerat. Och klarar man sig inte på dom doserna så får man ansöka om ett så kallat Therapeutic Use Exemption (TUE), ett undantagsintyg helt enkelt. Man ansöker om detta och både Wada och det internationella förbundet ska godkänna det. Då är man i en akut situation och då tycker väl jag att man inte ska kunna tävla.

Var det någon särskild skillnad på etapp 17 och 18 då? Ja, det kan man väl säga. Om man jämför med den som slutade tvåa totalt efter Chris Froome, Vincenzo Nibali, så tappade britten på etapp 17 till Los Machucos 42 sekunder på italienaren. Då var ju Froome i en liten kris och i stort sett alla konkurrenterna körde ifrån honom. Man undrade om det började bli för mycket att satsa på både Tour de France och Vueltan. Dagen efter, på etapp 18 till Santo Toribio de Liébana, så vände Froome på steken och körde ifrån Nibali med 21 sekunder och matchade de bästa samtidigt som Nibali hade det lite tungt i finalen.

Hur ser hans framtid ut nu då? Ja ni, många är irriterade över att Froome och Team Sky samt Internationella Cykelförbundet väntade så länge från att detta blev känt för parterna tills att det kom ut. The Guardian och l’Equipe hade fått nys om detta och då passade Froome et al på att gå ut med det själva en stund före tidningarna. Men i dessa fall har inte Internationella Cykelförbundet något krav på sig att nämna något då det är ett ämne av ”mildare” slag. Man skulle ju däremot kanske tänkt sig för i Team Sky om att själva gå ut med detta då man i teamet menar att man är det renaste laget, med den bästa moralen och ett tuffare antidopningsschema än något annat lag. Men i sak gjorde man inget fel.

Jag tror det kan bli svårt nog för Froome att bevisa sin oskuld och har dessutom svårt att tro att han kommer att frias helt. Någon form av straff blir det nog. Så har det blivit för de flesta fall som liknar detta. Samtidigt är det svårt att veta hur många vi får reda på då det kanske löser sig med de som det berör om man nu kan bevisa sin oskuld. Men blir Froome fälld så blir han av med slutsegern i Vueltan och med bronset från tempo-VM som han för övrigt tog samma dag som de fick reda på det positiva testet (20 september).

Med tanke på att Bradley Wiggins och Team Sky ifrågasatts tidigare (bland annat på grund av just TUE som Wiggins sökte och fick godkänd innan Touren 2012 som han vann men också en påse med något ”mystiskt” innehåll som man transporterade från Storbritannien till Frankrike i samband med Criterium du Dauphiné) så kan detta faktiskt riskera lagets existens. Om Froome nu fälls vill säga.

Samtidigt, Froome har känts så otroligt avslappnad under hela denna tid, i alla fall utåt sett. Glada miner när 2018 års tävlingströja presenterades (bilden), på Giro d’Italias lagpresentation dök han upp i ett klipp och berättade att han skulle köra den 101:a upplagan och så vidare. Han kanske är övertygad om att han kan bevisa sin oskuld. Vi får väl se. Snart drar säsongen 2018 igång och han har rätt att tävla, tillsvidare.

Ciao
Roberto

Då var det bara sex etapper kvar av Giro d’Italia presentationen. I och för sig inte så bara då det för cyklisterna kommer att handla om några oerhört tuffa etapper. Dessutom den andra tempoetappen.
Stora delar av norra Italien är bedårande vackert. Jag hoppas innerligt att det bara blir fint väder då vi fullt ut får njuta av detta på Eurosports sändningar.

Etapp 16, 22 maj, Trento-Rovereto, 34,5 km

Ni som bilat ner till Italien via Österrike och tagit er över Brennerpasset för att så småningom fortsätta resan söderut i detta vackra land kanske kommer ihåg just Trento och Rovereto, de två städer denna etapp går emellan. Bergen finns intill men dessa använder man sig inte av på denna tempoetapp. Tvärtom så är det väldigt flackt, en tempoetapp för specialisterna i grenen. Kan faktiskt bli ganska stora tidsmarginaler mellan de som verkligen kan och de som kan åka mindre bra tempo, trots den korta sträckan.
Orterna som ligger utmed denna motorväg ser därifrån ganska trista ut. Men låt er inte luras, vågar man åka av och kika så hittar man alltid något speciellt att luta ögonen på. Vackra byggnader, slott och väl bevarade fort.

Etapp 17, 23 maj, Riva del Garda-Iseo, 155 km

Från Trentino-Sydtyrolens vackra och för oss svenskar kanske den mest kända italienska sjön till en av flera av Lombardiets stolta sjöar. Från Gardasjön till Iseosjön. Man startar etappen i Riva del Garda i sjöns nordligaste delar och cyklar sedan sydväst för att komma till Isesjöns allra sydligaste plats. Iseo, som gett sjön dess namn, har haft en målgång i Girot en gång tidigare. 1973 vann Gianni Motta här. Trots att det är ganska kuperat så kan vi nog ändå räkna med en klungspurt här. Sista chansen för de spurtstarka innan sista etappen i Rom.
Det är oerhört vackert här. Riva med bergen som omringar den och med sjön som ger orten glans och Iseo som ligger i ett kuperat område med fantastiska kullar. Distriktet Franciacorta är känt för Italiens största framställning av stövellandets bubbeldryck, Spumante. Man kör runt detta område i finalen av etappen med ett avslutningsvarv på 24 kilometer.

Etapp 18, 24 maj, Abbiategrasso-Prato Nevoso, 196 km

Denna etapp påminner om fjolårets till Oropa där Tom Dumoulin verkligen visade att han skulle bli chefen av Girots 100-åriga upplaga. Nästintill bara slätåkning fram till sista klättringen. Denna avslutning är däremot både brantare och längre. Prato Nevoso (fritt översatt snöiga ängen) har haft målgång i både Girot och Tour de France tidigare. I det franska etapploppet minns jag väl när Simon Gerrans stod emot attackerna från Egoi Martinez och Danny Pate för att sedan vinna etappen enkelt. Det var 2008. Innan dess vann Pavel Tonkov (1996 då också Glenn Magnusson vann en etapp) och Stefano Garzelli (2000) etapper här på Girot. Båda två kom till slut att vinna totalt. Får vi se om den trenden håller i sig.

Etapp 19, 25 maj, Venaria Reale-Bardonecchia, 181 km

Det här är etappen jag ser mest framemot. Varför? Grusvägen på nio kilometer över toppen av Colle delle Finestre. Jag har så goda minnen från första gången Girot åkte över här 2005. Jag rös. Anders också. Det är också högsta punkten på denna upplagas tävling, 2.178 meter över havet. Med andra ord, Cima Coppi.
Efter det åker man via Pragelato där Björn Lind tog dubbla guld i längd och Tobias Fredriksson, Anna Olsson (då Dahlberg) samt Lina Andersson tog varsina guld på OS 2006. Sedan kör man förbi Sestriere där Anja Pärson tog guldet i slalom. Målgången är belägen i Bardonecchia. Också en OS ort 2006 där snowboard tävlingarna avgjordes. Det blir för övrigt fjärde gången man har målgång här. Bland andra har norrmannen Dag-Erik Pedersen vunnit i Bardonecchia, det var 1984.

Etapp 20, 26 maj, Susa-Cervinia, 214 km

Sista chansen att ta över ledningen eller avancera något i totalen om man är intresserad av det. Kämpa om segern eller kanske ta sig in topp-10. Finns ju lite olika mål såklart. Denna etapp håller liv i tävlingen helt klart. Tre rejäla klättringar innan man på söndagen avslutar med ett lättåkt varvlopp i centrala Rom.
Sista 84 kilometerna, då vi kommer in Aostadalen, är galna. 16,5 kilometer uppför till Col Tsecore, snabb och teknisk utförskörning följt av 16 kilometer till bergspriset Col St.Pantaléon. Milen utför och på’t igen till målet i Cervinia. Inte mycket tid att återhämta sig där inte. 2012 vann costaricanen Andrey Amador här och 2015 Fabio Aru. 2018 vinner?

Etapp 21, 27 maj, Rom-Rom, 118 km

Kanske för att locka kvar spurtarna i tävlingen så kör man ett varvlopp i centrala delarna av huvudstaden. 11,8 kilometer som ska avverkas 10 gånger och bland annat passerar man Colosseum. Här handlar det bara om etappsegern. I totalen gäller det bara för totalledaren att inte bryta nåt nyckelben eller annat.

Hoppas ni haft nån form av glädje av dessa presentationer. Och att ni som är riktigt hängivna inte kommer att längta ihjäl er 🙂

Ciao
Roberto

Efter att Donald Trump erkänt Jerusalem som Israels huvudstad så har experter om läget i just Jerusalem varnat för att det kan bli ganska mycket oroligheter. Att flytten av USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem kommer att ta lång tid kan ju också det skapa oro under en längre period. Oro är det nog också hos arrangörerna av Giro d’Italia. Vi får väl återkomma gällande om starten i Jerusalem den 4 maj blir av.

Jag fortsätter i alla fall att köra vidare med min lilla presentation av Giro d’Italias etapper, nu etapp 11 till och med 15. Dessa dagar fortsätter resan norrut för att komma till en av årets absolut tuffaste etapper. Till Monte Zoncolan.

Etapp 11, 16 maj, Assisi-Osimo, 156 km

Det var just hit, till startstaden Assisi, som jag skrev om i första bloggen om Giropresentationen som Gino Bartali cyklade till med falska dokument för att hjälpa judar under andra världskriget. Denna etapp blir med all säkerhet väldigt känslosam för många i karavanen. Efter de två bergsprisen Passo del Termine (första gången i Girot) och Valico di Pietra Rossa kommer man till Filottrano och en rejäl ”muro”(vägg) som är karaktäristiska i Marche regionen. Filottrano är Michele Scarponis hemstad och det var här han blev påkörd av en lastbil i år veckan före Girostarten och dog av skadorna. Etappen fortsätter att vara kuperad och med en brant om än kort klättring till mål. Tredje gången man har målgång i Osimo, senast 1994.

Etapp 12, 17 maj, Osimo-Imola, 159 km

De två kommande etapperna är väldigt lättåkta och man tänker först och främst på att det kommer att bli två klungspurter. Men kikar man lite extra på slutet av den 12:e etappen så ser man ett bergspris och det är beläget på Tre Monti. Här körde man cykel-VM 1968 då Vittorio Adorni vann och här hade man målgång på en etapp 2015 som Ilnur Zakarin vann. Han gick solo då och man körde visserligen tre avslutningsvarv här och klättringen således tre gånger. Men den är tillräckligt tuff en gång och kommer nog att ställa till det för flera (alla?) spurtare innan målgången på Ferraris motorbana.

Har ni sett min senaste auktion? Ni hittar den här.

Etapp 13, 18 maj, Ferrara-Nervesa della Battaglia, 180 km

Också denna avslutning ”störs” spurtarna av lite klättring på slutet men ska inte vara lika komplicerat som till Imola. Det är när man passerat målet i Nervesa della Battaglia som man ger sig ut på en 30 kilometer lång runda och då med Montello klättringen att ta sig över. Det var Montello man hade med på VM 1985 när Joop Zoetemelk vann herrarnas linjelopp någon månad innan 39-årsdagen. Per Christiansson var nära att ta amatörtiteln men vurpade i sololedning i den sista 90-graders svängen i loppet, nån kilometer före mål. Det var också Montello man hade i bansträckningen när Michael ”Roddarn” Andersson tog silverpengen på tempo-VM 1999, bara slagen med 14 sekunder av Jan Ullrich.

Etapp 14, 19 maj, San Vito al Tagliamento-Monte Zoncolan,  181 km

Det här är en etapp många längtat efter. Inte minst vi som följer tävlingen vid sidan om. Det är sjätte gången man har målgång på detta ”monster”. Man tar sig an Zoncolan via Ovaro och alltså från den tuffaste delen, så tufft (och trångt) att man just i Ovaro kommer att stoppa servicebilarna för att ersätta dom med motorcyklar som får assistera cyklisterna vid tekniska problem. Men denna dag handlar inte bara om vad cyklisterna får till huvudrätt utan också om förrätten. De fyra bergspris som föregår avslutningen. Monte di Ragogna, Avaglio, sedan med 45 kilometer kvar går man in på Passo Duron och Sella Valcalda-Ravascletto. Många kommer nog vara ”mätta” redan då.

Etapp 15, 21 maj, Tolmezzo-Sappada, 176 km

Efter en välkommen vilodag, ovanligt nog på en söndag, är det ”bara” veckan kvar. Och man inleder den med en etapp i Dolomiterna. Upp och ner hela dagen från starten i Tolmezzo. Högsta punkten är på Passo Tre Croci på 1.805 meter över havet. Totalt fyra bergspris och med en seg ”dagen-efter-vilodagen” kan någon kanske köra bort sig här. Sista fyra milen är ingen lek och väl framme i Sappada (längdåkaren Pietro Piller Cottrers hemort) så lär det vara små majbrasor i benen på de flesta. Men många spektakulära klättringar återstår.

Nästkommande fem etapper får ni läsa om snart.

Ciao
Roberto

Jag fortsätter i denna blogg att presentera Giro d’Italias etapper, denna gång 6:e till och med 10:e. Missade ni de första fem kan ni läsa om dem här. De fem etapper jag presenterar idag kommer definitivt att sätta en viss prägel på etapploppet. Vilka är med i matchen och vilka kommer inte att vara det. Tre tuffa målgångar uppför av de totalt åtta i årets Giro. Många om man ser till de senaste åren.

Etapp 6, 10 maj, Caltanissetta-Etna, 163 km

Den första riktiga bergsetappen tar cyklisterna upp på 1.736 möh där målgången är belägen på vulkanen Etna. Denna gång tar man sig upp till målet en väg som tidigare aldrig använts under Giro d’Italia. I och för sig är det blott femte gången man har målgång här under Girots 101 åriga historia. Ifjol vann slovenen i UAE-teamet, Jan Polanc. En lång utbrytning som höll. På vägen dit vurpade Steven Kruijswijk i en högersväng där cyklisterna var på väg åt fel håll. Man kom väl lite för fort in i svängen helt enkelt. Ilnur Zakarin vurpade också men kom ändå tvåa på etappen.

Etapp 7, 11 maj, Pizzo-Praia a Mare, 159 km

Nu är man på fastlandet och en etapp som troligtvis slutar med en klungspurt, även om det handlar om en ganska kuperad del strax före målgång. Men, tänk om det blåser lite denna dag. Nu är det ju svårt att få till någon sådan där Flandern kantvindskörning i Italien men man åker i alla fall utmed Kalabriens kuststräcka i stort sett alla kilometerna. Samtidigt ser jag hellre att det är en solig varm dag så vi får njuta av det vackra vi passerar.

Etapp 8, 12 maj, Praia a Mare-Montevergine di Mercogliano, 208 km

Här kommer den andra riktiga målgången uppför. Start vid gårdagens målstad och en hel del utmed kusten igen. Men det är den kuperade första halvan och den sista klättringen som är intressanta. I det förstnämnda går utbrytningen (väl?) och i den sista ska favoriterna försöka ställa av varandra. Montevergine di Mercogliano är ingen brutal klättring men tillräckligt tuff för att kunna göra skillnad. Giro d’Italia verkar gilla Montevergines sanktuarium då det faktiskt är sjätte gången senaste 20 åren man har målgång intill den. Senast 2011 då Bart De Clercq vann. Belgaren kom med i den långa utbrytningen och var den enda som höll undan. Han blev så när ikappåkt. En meter efter målgång var salig Michele Scarponi en halvmeter före De Clercq. Det var nära kan man säga.

Etapp 9, 13 maj, Pesco Sannita-Gran Sasso d’Italia,  224 km

Det var på tiden att man återinförde Gran Sasso d’Italia i Giro d’Italia sträckningen. Det är femte gången man har mål här och senast var det Marco Pantani som vann. Året var 1999, samma år som han i slutet av etapploppet blev hemskickad med för högt hematokritvärde. Varje gång har målgången varit belägen på Campo Imperatore, en oerhört vacker plats. En platå långt uppe i denna bergskedja som ingår i Appenninerna som ju sträcker sig genom hela Italien. Klättringen till mål är hela 45 kilometer med några släta partier. Med tanke på etappens längd kan detta att bli en av de mest sevärda sträckorna.

Etapp 10, 15 maj, Penne-Gualdo Tadino, 239 km

Denna etapp, dagen efter andra vilodagen, är årets längsta. 239 härliga kilometer. Men också känslosamma kilometer kan tänkas. Det här området påminner oss om de jordbävningar som drabbat denna vackra del av Italien. Bara senaste året en handfull gånger med olika grad. Man kommer bland annat att passera Hotel Rigopiano i den första klättringen. Det var i och för sig ingen jordbävning men däremot en fruktansvärd lavin, den 18 januari i år, som raserade hotellet och där 29 människor dog. Den värsta lavinolyckan på 100 år i Italien.
Avslutningen av etappen är ganska lättåkt men fram dit är det kuperat och tre mil före mål passerar man ett bergspris, i Annifo.

Nästkommande fem etapper får ni läsa om snart.

Ciao
Roberto

Giro d’Italias bansträckning offentliggjordes förra veckan. Sedan tidig höst var det ju klart att man blir första Grand Tour som startar utanför Europa. I Jerusalem närmare bestämt. Detta faktum är en av orsakerna att man jobbat för att få starta här. En annan anledning sägs vara att man vill hedra Gino Bartali med detta. Bartali som hade sin storhetstid på 1930 och -40 talet och som hann med att vinna Girot tre gånger och Tour de France två, bland mycket annat. Exempelvis Milano-Sanremo fyra gånger och Lombardiet Runt tre. Som Anders och jag pratade om under årets Giro så hjälpte ju Bartali judiska flyktingar under andra världskriget med att transportera falska dokument som han petade ner i i sadelröret. Han cyklade främst till Assisi och det sägs att med sin gärning så räddade han livet på 800 judar. Det var något han aldrig pratade om men som kom fram efter hans död. 2011 tilldelades Bartali utmärkelsen Rättfärdig bland folken som utdelas av Israel till icke-judar som räddade livet på judar under andra världskriget genom att riskera sina egna liv.
En tredje orsak, som så klart måste räknas in, trots att man inte pratar om det utåt måste ju vara ekonomin. Det troliga är att Giro d’Italia kommer att få god hjälp med allt på plats och med transporter. Det är ju lite logistik att tänka på. Men det började ju lite illa efter presentationen av Girot. I själva presentationen stod det att första etappen har både start och mål i Västra Jerusalem. Det gillades inte och flera ministrar påpekade att det bara finns ett Jerusalem. Omedelbart hotade Israel med  att dra sig ur om man inte snabbt åtgärdade detta. Det verkat ha lugnat sig då Giroorganisationen snabbt tog bort Västra från alla offentliga texter och presentationer och bad om ursäkt. Man menade att man bara ville klargöra vilken del av Jerusalem som etappen skulle gå. Även om tävlingsledningen sagt sig vilja hålla sig till sporten och inte blanda in politik i detta så får dom nog räkna med det. Och det fick dom redan här.

Giro d’Italia kan komma att bli hetare än Tour de France nästa år. Chris Froome har deklarerat att han kommer till start och dessutom kommer troligtvis Tom Dumoulin tillbaka för att försöka försvara den rosa ledartröjan. Fabio Aru ska också köra och kanske Vincenzo Nibali. Den sistnämnde är dock osäker och han har VM i Innsbruck i tankarna varför han gärna också vill köra Vuelta a España som förberedelse. Det kanske också finns en bättre chans att vinna Touren igen då Froome först ska köra Girot. Samtidigt, efter sejouren i Israel så fortsätter ”la corsa rosa” i Nibalis Sicilien. Vi får se.

Vilka som än kommer så är det ett vackert Giro d’Italia vi får uppleva. Jag tänkte att jag under några dagar ska presentera sträckningen för Giro d’Italia med banprofiler, några etapper i taget. Vi börjar med de första fem.

Etapp 1, 4 maj, Jerusalem-Jerusalem 9,7 km (individuellt tempo)

En kort inledande tempoetapp som dock inte är så enkel. Som ni ser så är det lite kuperat men framförallt tekniskt. Ett dussin svängar kommer att innebära att man kan vinna mycket på att hitta en bra linje. Det kanske till och med kan bli avgörande.

Etapp 2, 5 maj, Haifa-Tel Aviv, 167 km

Etappen till Tel Aviv går ju ganska nära kuststräckan och det kan ju kanske hjälpa att få lite liv på denna etapp som annars bara innehåller ett bergspris som kommer att ligga i Zikhron Ya’aqov (Jakobs minne), uppkallat efter denna bosättnings första beskyddares far, James Mayer de Rothschild (sonen var den franska baronen Edmond James de Rothschild). Utöver det så är det inget annat som talar för att denna dag blir en stor klungspurt. Kan behövas för det är inte så extremt många chanser för spurtarna i detta etapplopp.

Etapp 3, 6 maj, Be’er Sheva-Eilat, 229 km

Sista dagen i Israel är rena ökenetappen. Nämligen i Negev öknen som ju täcker mer än hälften av Israels yta. Denna etapp passerar man bland annat Sde Boker där Staten Israels grundare och första premiärminister David Ben-Gurion och hans fru Paula ligger begravda. Det var här de levde de sista åren av sina liv. Om spurtarna inte får sand i ögonen så kommer dom att göra upp om segern här.

Etapp 4, 8 maj, Catania-Caltagirone, 191 km

Efter en vilodag så fortsätter Girot på sin hemmaplan. Sicilien var vi på redan ifjol, nu är det dags igen. Här blir det ingen lek. Det är oerhört kuperat och inte en lugn stund. förutom nån mil i början. Sista 13 kilometerna går det svagt uppför och det kan hända en hel del. Samtidigt finns det ju alltid någon eller några finalen passar för varför dess lag kommer att se till att den cyklisten får chansen att köra för segern.

Etapp 5, 9 maj, Agrigento-Santa Ninfa, 152 km

Andra av tre etapper på Sicilien startar i 1994-års VM-stad för herrproffsens linjelopp Agrigento. En vacker stad med massvis av ögongodis för den kulturellt och arkitektur intresserade. På VM vann Luc Leblanc på en riktigt tuff bana. Tufft blir det också på Girots femte etapps andra halva. Också på denna etapp går det uppför på slutet. Inte direkt spurtarnas paradis, etapperna på Sicilien. Men bedårande som paradiset för oss som tittar.

Nästkommande fem etapper får ni läsa om snart.

Ciao
Roberto

En riktigt bra nyhet är att Kim Magnusson, den regerande svenska linjemästaren, är klar för att nästa år köra i ett World Tour lag och gör därmed bästa kompisen Tobias Ludvigsson sällskap i den högsta ligan på herrsidan. De blir dock inte stallkamrater. Magnusson har nämligen kontrakterats av det som fram till och med årsskiftet heter Cannondale-Drapac (ni vet dom med gröna tröjor) och som från nästa år har EF Education First som huvudsponsor. Men inte bara, dom blir majoritetsägare också vilket är väldigt ovanligt att en sponsor till ett proffsteam blir.

Den insatte vet att detta handlar om ett svenskägt bolag som startades 1965 av Bertil Hult. EF stod från början nämligen för Europeiska Ferieskolan. Det började med vad man kallade språkresor och detta efter att Hult på en resa till England förstod att det fanns andra och kanske bättre sätt att lära sig än den traditionella skolan som han själv haft det kämpigt med på grund av sin dyslexi. Men också tack vare den så äger familjen Hult idag en gigantisk verksamhet. I takt med utvecklingen av företaget och internationaliseringen så kom man att byta mening med EF till Education First (utbildning först). Idag finns uppemot 550 kontor i 116 länder och nästan 50.000 anställda. Huvudkontoret är i Luzern i mellersta Schweiz. Det ska sägas att det är den Nordamerikanska EF genom dess VD, Edward Hult (en av Bertil Hults söner) som går in som huvudsponsor men hela koncernen står såklart bakom satsningen. Tänk, bara tänk, om EF också kom på tanken att utveckla unga svenska talanger med ett lag med sex damer och lika många herrar med bas i Belgien. Emma Johansson och Martin Vestby som mentorer och tränare. Bara en tanke. Eller finns det någon som känner någon som……

Nåja, med ovan nämnda sagt känns det såklart extra bra att det kommer att finnas en svensk i World Tour laget. Kim som är född 1992 är som till de tidigare cyklisterna Lena och Glenn Magnusson. Mamma har en hel knippe SM-medaljer hemma i Falköping och pappa har bland annat tre etappsegrar på Giro d’Italia och en nionde plats på linje-VM 1997 i San Sebastian. Lillasyster heter Nina.
Det är en riktig cykelfamilj han växt upp i. Även morbror Per tävlade och var min konkurrent ett antal år, precis som pappa Glenn. Jag har skrivit det förut men jag minns när jag vann min sista cykeltävling 1992 i Mariestad så blev Glenn tvåa (jodå, han har fått höra det kan jag säga:-). Då passade jag på att låna mikrofonen av speakern och gratulera Glenn till hans förstfödde.

Trots denna stora cykelsläkt så var fotbollen i många år Kims stora passion. Inter var favoritlaget vilket jag gillade lite extra. Jag minns att jag hälsade på familjen så klev jag en dag in till Kim som visste varenda resultat, varenda namn och så vidare. Så småningom kom dock intresset för att börja tävlingscykla. Kim har varit duktig men inte någon som dominerat. Men successivt har han jobbat sig upp i resultatlistorna och i år gjorde han sin bästa säsong. Svensk mästare på linjeloppet i Burseryd (bilden ovan) efter en riktigt fin avslutning med solokörning på det sista varvet. Men han har också haft lite missflyt på några lopp med vurpor där han hade chansen att visa sin fulla kapacitet. Han kom in som reserv på VM-linjet i Bergen (bilden nedan) efter att några från andra länder hoppat av och UCI fördelat dom platserna till andra nationer. Med inte helt optimala förberedelser då han hade avslutat säsongen kom han till Bergen och gick med i den långa utbrytningen. Det äventyret varade i 19 mil.

Nu börjar ett nytt äventyr. Det ska bli kul att följa hans fortsatta framfart, nu också på Eurosport. Vai, Kim, vaaaai…..!

Ciao
Roberto