Man väntar och väntar och väntar och väntar. Egentligen händer inte mycket. Till slut kommer det som verkligen gör en lycklig. Efter sju timmars cykelåkning kommer åtta minuter som går till historien. En attack som förundrar men gläder, en sällan skådad utförskörning, en slutlig slätåkning där en tar ett monument på sina axlar och en spurt som till slut för många får det oväntade resultatet. Milano-Sanremo 2017 levererade verkligen. Och det har tävlingen Peter Sagan att tacka för.

Slovaken, de två senaste årens världsmästare, gjorde väl inte allt rätt, speciellt sista kilometern. Men vilken uppvisning han bjöd på. Han fick frågan om varför han attackerade, om det berodde på att han inte vågade vänta in spurten. Svaret var att jag ville bjuda på något exceptionellt. Sagan ville bjuda alla cykelfans på något dom skulle komma ihåg. Och det gjorde han verkligen. Hans attack med 700 meter kvar till toppen av il Poggio var brutal. Imponerande att någon ens orkade följa med. Sen föll han för frestelsen att dra igång spurten lite tidigt när han såg att han fick några meters lucka till de andra. Han var lite för säker på att vinna vilket han också erkände efteråt. Men showen bjöd han på och den kommer jag att komma ihåg. Många kallar honom den moraliske vinnaren.

Vinnare finns det dock (oftast) bara en av. Det skiljde någon centimeter och den var i klasscyklisten Michal Kwiatkowskis fördel. Polacken och slovaken har tävlat mot varandra massvis med gånger. Födda samma år och talangfulla redan i ung ålder har de mötts redan innan de behövde använda rakhyvel. Kwiatkowski har ”straffat” Sagan flera gånger och sa också efter segern igår att till skillnad mot de flesta andra så vet han att Sagan inte är oslagbar. Det visade han igår igen. Och tycker man att Sagan gjorde nästa allt rätt så gjorde Kwiatkowski rätt hela vägen. Från det att han bestämde sig för att gå med i Sagans attack, till att ta några enstaka förningar på platten nere i Sanremo och till slut lura Sagan i fällan. Han släppte dom där två meterna med flit för att sedan kunna bygga upp fart bakom sin värsta rival och försöka ta sig förbi. Tänk att ha den kylan efter 290,7 kilometers intensiv cykelåkning. Det är klass. Han kanske inte är lika karismatisk som Sagan men han är värd all respekt. För någon vecka sedan vann han också Strade Bianche efter en impnerande soloutbrytning sist 1,5 milen. 2014 vann han VM i Ponferrada och året efter, iförd världsmästartröjan, spurtade han hem Amstel Gold Race. Det är en imponerande cyklist.

Den tredje i trion var Julian Alaphilippe. Quick Step Floors kapten var ju spurtaren Fernando Gaviria men Alaphilippe gjorde det rätta och såg till att gå med Sagan och Kwiatkowski. Han drog lite utför men insåg sedan att hans enda chans var att spara sig och hoppas på en stor överraskning. Han blev trea i sin debut i ”la Classicissima”. Det är väldigt imponerande. Han var inte heller långt efter. Alaphilippe är två år yngre än sina utbrytarkollegor men har redan visat sin kapacitet. Kroknade i och för sig på en bergsetapp på Paris-Nice iförd ledartröja men vann dessförinnan tempoetappen. Förra året vann han Kalifornien Runt och han har också varit tvåa två gånger i Vallonska Pilen och tvåa i Liége-Bastogne-Liége. Han var också fyra på OS-linjet i Rio de Janeiro. En stor talang som också är väldigt sevärd. Man kan säga att dessa tre cyklister är alla på sitt sätt viktiga för cykelsporten.

Bakom då? Jo, Alexander Kristoff vann klungspurten och blev fyra. För en som både vunnit och blivit tvåa tidigare i tävlingen är det väl inte mycket att skriva hem om egentligen men att han slog alla spurtarna är något han förstås han ska glädjas åt. Nu får han ladda om till Flandern Runt som han dominerade för två år sedan.

Idag avgörs Trofeo Binda, damernas tredje deltävling i World Tour. Två svenskor kommer till start, Hanna Nilsson som blev 14:e i Strade Bianche och förra årets stora utropstecken, Emilia Fahlin. Den är den 19:e upplagan och Emma Johansson vann här 2014. En tuff tävling där det sällan är många kvar på slutet som kör om segern. Vill ni se tävlingen finns det en officiell stream av loppet här.

Min nästa cykelsändning blir imorgon måndag då Katalonien Runt drar igång och som pågår hela veckan.

Ciao
Roberto

Javisst är det så att det börjas på allvar. Jodå, det har redan körts en himla massa cykeltävlingar men nu börjar klassikersäsongen också. Oavsett hur viktigt det är att vinna cykellopp av olika kategorier och prestige så är det ju dessa som man laddar extra för. Speciellt som endagsspecialist. De endagslopp som man hittills kört är förutom prispengar, ära och en del berömmelse också uppladdning och test inför klassikerna. Man kan jämföra med etapploppsspecialisterna. Visst är det viktigt med Paris-Nice och Tirreno-Adriatico men det är ju trots allt, och framförallt, testtävlingar för Giro d’Italia för många. Och i år för extremt många av dessa specialister. Det kommer att bli ett väldigt starkt startfält när man firar 100 upplagor i Italien. Men det tar vi när vi närmar oss.

Det är nu alltså dags för Milano-Sanremo. Den längsta av de klassiska cykeltävlingarna. 291 kilometer ska köras och det är i sig väldigt speciellt. På lördag ska det bli fint väder men kilometerna måste man ändå ta sig igenom så tufft blir det oavsett. Sista 5-6 milen är väldigt stressiga med positionsjakt och risk för vurpor. Det är lätt att göra misstag. Efter att de senaste åtta upplagorna avslutats med en spurt mellan en stor eller mindre stor grupp så känner jag att det skulle vara väldigt uppfriskande med en soloseger igen. Drömmen är ju en attack andra halvan av sista klättringen, il Poggio. Vild jakt utför och soloseger med fem sekunder. Vore inte det häftigt?

Många pratar om att Peter Sagan kommer att leka hem detta. Han är kanske bättre än någon gång tidigare men på några av de 291 kilometerna kan man begå misstag, man kan ha otur, dålig dag och så vidare. Det är ju detta som är det fantastiska med cykelsporten. Den är ju inte så självklar. Men just Sagan är ju en av dom som skulle kunna vinna solo. Men då måste han vara extremt bra på lördag. Det är ganska många som vill ligga på rulle på honom sista två milen. Sagan är nästan för uppassad för att komma loss men han har ju spurt nog att kunna vinna så också. Lyckas slovaken med bedriften blir han den första cyklisten att vinna Milano-Sanremo iförd världsmästartröjan sedan Giuseppe Saronni 1983 (solo).

Det är hela tio nordbor som kommer till start. Fem norrmän, fyra danskar och en finländare, Joonas Henttala som var i en lång utbrytning på Tirreno-Adriatico. Av norrmännen är det ju förstås Alexander Kristoff som är det största hoppet. Det mest sannolika är ju att det blir klungspurt igen och då är han vassast va norrmännen. Men dom har ju också Edvald Boasson Hagen som både kan spurta men är inte heller helt omöjlig att få i en attack likt den ovan nämnda. EBH som jag intervjuade i det senaste poddavsnittet av Solo Sport med Vacchi om bland annat Milano-Sanremo.
Bland danskarna tycker jag Magnus Cort är den mest intressanta. Han har tagit ett kliv till i spurterna i år och han kan faktiskt vinna detta. Lagkamraten Caleb Ewan kommer, om inte tidigare, att fladdra av i Cipressa så dansken kan köra sitt egna race.

Klockan 14.15 på Eurosport 2 inleder vi kommenterandet. Jag skriver vi då Anders Adamson ska säsongsdebutera. Glädjande är att Anders kommer att finnas vid min sida betydligt fler gånger än tidigare år. Hurra!

Ciao
Roberto

PS. Jag har några få exemplar av årets Roberto Vacchi Collezione kläder kvar. Dessutom firas ju årets första monument med att jag sänkt priset på glasögonen. Kika in här.

För någon vecka sedan hade man förhör med både Therese Johaug, hennes och de övriga i norska längdlandslagets damtrupps (tidigare) läkare Fredrik Bendiksen, Marit Björgen och en del andra sakkunniga i fallet om den förstnämndas positiva dopingtest i höstas. Jag följde förhören på ett av de sett man kunde, genom Verdens Gangs hemsida vg.no. Dom skrev i stort sett allt som sades i förhörssalen. Så mina tankar är baserat på vad som stod där. Detta dopningsfall måste ju vara en av de mest uppmärksammade i Norden, troligtvis det mest bevakade.

Jag hoppades jag skulle få lite mer svar än de jag fick. Frågor har snurrat i skallen. Kändes som att både Antidoping Norges advokat Niels Kiær eller de tre domarna med Ivar Sølberg i spetsen var ganska tama. Men Kiær laddade i och för sig ganska hårt i sin slutplädering. Annars lyssnade man mest på vilka frågor Johaugs advokat Christian B Hjort ställde och sedan var följdfrågorna tama och ibland ganska irrelevanta. Exempelvis så kom det upp att Johaug inte läst ett mail från Norges Skidförbund om ”Ren Utøver” där det stod att alla i landslaget skulle genomgå kursen. Hon minns inte att hon fått mailet varpå domare Sølberg tillägger: ”Du får väl ganska många mail?”. En helt irrelevant kommentar om ni frågar mig.

Sølberg frågade också gällande de olika längderna på den eventuella avstängningen. Johaug hade förklarat på sin advokats fråga i ämnet att hon vid 12 månader hade missat alla träningsläger med ”jentene” och det var väl OK men vid 14 månaders avstängning skulle det påverka hennes uppladdning för OS 2018 så pass att det skulle vara förödande. Sølberg ställde frågan med detta som grund om vad hon hade att säga om det skulle bli 16 månaders avstängning. Hon svarade att då skulle hon inte hinna kvalificera sig för OS. Vad har detta för relevans i det här fallet undrar jag. Hon lämnade ett positivt dopningtest och hennes eventuella försummelse och dopningsbrott är det som ska diskuteras, inte vad hon eventuellt skulle missa eller hinna till beroende på straffsats.

Vad är det då för obesvarade frågor jag tänker på?
Framförallt handlar det om asken som tuben med salvan låg i. Bendiksen berättade att hotellets personal pekade ut var apoteket låg (ny information). Han gick dit och träffade en apotekare som han erkände inte var lätt att konversera med. Hon talade tydligen väldigt lite engelska så han skrev på en lapp den salva han ville ha (Terra-Cortil), den han brukade använda men som inte fanns med denna gång till Livigno. Den fanns inte på apoteket heller och han undrade om det fanns någon annan. Han fick först den kräm som han så småningom började med att överräcka till Johaug (Keratoplastica). Sedan funderade han om hon kunde föreslå någon som var anti-bakteriell. Då fick han Trofodermin. Han läste på förpackningens framsida att det fanns Clostebol acetat. Ingen varningsklocka ringde. I det här läget undrar man ju, menar han på fullaste allvar att han får två olika salvor av en apotekare i Italien han knappt kan konversera med och inte tittar noggrannare än någonsin på förpackningen och inte minst bipacksedeln? Jag menar, även om det står på italienska så behöver man ju inte vara ett språkgeni för att förstå dessa italienska rader:
”Per chi svolge attività sportiva: l’uso del farmaco senza necessità terapeutica costituisce doping e può determinare comunque positività ai test antidoping”. Detta står på bipacksedeln. Och jag behöver väl inte översätta för att man ska haja till.

Det är känt att Pfizer tillverkar denna salva och det är också känt att Bendiksen arbetat på företaget i åtta år, mellan 1995 och 2003. Jag har ingen aning om den fanns då och givetvis kan man inte kräva att läkaren ska känna till varenda produkt i sortimentet men man hade väl i alla fall kunnat ställa frågan om han som tidigare anställd inte hade hört talas om salvan.

På apotek i Italien är det vida känt att man utan recept kan få tag i en mängd produkter som finns på dopningslistan. Man måste med andra ord vara extra försiktig. Man var noggrann med att gå igenom Bendiksens CV men man frågade inte om man i dessa fall för säkerhets skull ska ringa någon kollega för en andra åsikt.

Både Johaug och Bendiksen minns ungefär lika om hur det gick till när han lämnade över salvan till henne. Han minns dock inte om den låg i påsen eller om hon fick asken direkt i handen. Johaug menar att hon bara tog den ur Bendiksens hand och la den på en stol intill sig efter att ha frågat om den var OK att ta. Detta var dagen efter inköpet. Han hade fortfarande inte tittat på vare sig askens baksida eller bipacksedeln. Inte hon heller. Här tycker man att någon ska ställa en motfråga. Alltså, är ni helt säkra och trygga med att ingen av er på den ena av fyra sidor av asken inte kunde se den förhållandevis stora märkningen med doping? Givetvis hade dom fortsatt att säga nej men lite hårdare press kunde dom få utstå.

Bendiksen förklarade också för Therese hur hon skulle använda salvan. Hon skulle smörja in läpparna 2 gånger om dagen i 8-10 dagar eller tills det hade läkt. Där saknade jag följdfrågan om var han hade fått den informationen ifrån. Hade apotekaren nämnt det, tog han bara en dosering som är vanlig eller hade han faktiskt läst bipacksedeln?

Så småningom hade man också Marit Björgen på plats i förhörssalen. Det viktigaste som kom fram då var att hon skulle gjort exakt som Johaug. Hade Bendiksen sagt åt henne att ta en salva och att den var OK att ta så skulle hon inte dubbelkolla. Alltså, här handlar det inte om en ask eller tub som var helt vit (eller vilken annan färg som helst) och ren på märkning. Det var inte heller en liten burk med lite salva i som Bendiksen själv petat i utan här är det en ask med en tydlig märkning och en tydlig varningssymbol. En röd rund ring där det inuti står Doping som är överstruket med ett rött streck som en del menar hade lika gärna kunnat betyda att det INTE var doping. Kanske det men då lär väl i alla fall en varningsklocka ringt och så hade man kollat (väl?). Jag har väldigt svårt att tro att Marit Björgen efter 105 världscupsegrar skulle agera så plumpt i ett snarlikt läge. Och skulle hon det så är det ju förskräckligt faktiskt.

En annan fundering man inte förstått är om det inte fanns någon annan med medicinsk kunskap som hade kunnat hjälpa Johaug (och dom övriga) under lägret i Seiser Alm och de första dagarna i Livigno. Troligtvis inte men frågan ställdes aldrig.

Jag hade också velat haft en följdfråga på den första krämen som tydligen inte hjälpte. Varför bytte man så snabbt kräm/salva? Efter ett dygn är det inte många krämer mig veterligen (och jag har ändå haft problem sen länge med hudtorrhet och psoriasis) som hjälper så snabbt. Bendiksen hade säkert haft en bra förklaring men jag har inte sett att den frågan ställts heller.

Nu har Johaug hursomhelst fått sin dom. 13 månaders avstängning. Hon får nästintill så lågt man kan få för den här typen av förseelse. Jag tycker hon ska vara jäkligt nöjd med det beslutet. Trots att hon är så himla övertygad själv om att hon ingen skuld har. Man ska ju kräva lite mer än att fråga doktorn. Ni ska veta hur många stackars själar som frågat doktorn som sagt att det var OK men som sen åkt dit som fan. Cyklister, också svenska, som blivit uttagna till dopingkontroll och som missat den med fem minuter och blivit avstängda två år. Så Johaugs fall är inget justitiemord överhuvudtaget. Vi pratar anabola steroider. Därför tror jag att sista ordet inte är sagt. Nästan så att jag skulle bli förvånad om detta inte överklagas.

Skulle hennes team mot förmodan överklaga detta så finns en stor risk att straffet skärps av CAS. Dom bryr sig varken om vem det handlar om, när säsongen börjar, när OS är och så vidare. Lite så känns det som att Domsutvalget i Norge har tänkt.

Till sist 1: För att klargöra det en gång för alla. Trofodermin är inte en läppsalva. Det är en hudsalva för att bland annat läka skrubbsår, liggsår, brännskador, sprickor på bröstvårtan, småsår runt anus och så vidare. Sen kan man ju tydligen smörja den på läpparna också.

Till sist 2: Oavsett hur det går i detta fall hoppas jag Therese Johaug kommer ur det på ett bra sätt. Hon är ju trots allt, precis som oss alla andra, bara en människa.

Ciao
Roberto

PS. Har ni sett av vi kommit ut med nytt poddavsnitt i Solo Sport med Vacchi? Hittar ni här.

Vilket liv det blev att Peder Fredricson fick flest röster i Jerringpriset. Så här kan det bli när det är en publik som röstar. Och jag kan väl tycka att det inte är speciellt många som röstar. Visst, det var högsta röstetalet sedan 1990 och 790.000 röster låter jättemycket. Man kan slarvigt säga att det är knappt åtta procent av svenska folket som röstar. Betänker man dessutom att man kan rösta flera gånger, antingen i Duo-appen där man kunde rösta tre gånger (varför då kan man ju undra) eller att man kunde ringa hur många gånger som helst så förstår man att det inte är speciellt överraskande att det inte behöver bli den mest framgångsrika idrottaren som röstas fram till en av de mest omtalade priserna. Exempelvis så röstade jag, telefonledes, bara under Idrottsgalan, tio gånger på Jenny Rissveds. Många andra gjorde givetvis likadant, röstade massor med gånger. Med andra ord var det max 3-4 procent av ”folket” som röstade. För jag kan inte tänka mig annat än att det åtminstone röstades i snitt minst två gånger bland de som engagerade sig.

Har man då ett förbund med en halv miljon människor som älskar sin sport och gör vad som helst för den såsom Ridsportförbundet så blir genomslaget precis så som det visade sig denna gång. Under Idrottsgalan satt jag bredvid Malin Baryard. Hon var inte ens orolig för att någon annan än Fredricson skulle tilldelas Jerringpriset. Alltså, hon var helt kolugn. Vi slog till och med vad om 100:-. Nu hade jag inga kontanter och inte hon heller så hennes Henrik Johnsson fick lägga insatsen åt oss båda. Det blev en billig vadslagning för mig men jag förlorade den.

Problemet är (om man nu tycker detta är ett problem) att man kallar det för folkets pris. Det är det i och för sig men väldigt få av Sveriges befolkning röstar. För att öka röstandet tycker jag att man bör göra det enklare. En hemsida, 12 namn, klicka på favoriten och så är det klart. Nu ska det ringas (och därmed betalas), smsas eller tankas ner appar. Så intressant tycker tydligen inte svenska folket att det är. Man kan ju också ändra förklaringen till priset. ”Svenska folket som röstar priset”. Eller så ger man fan i allt, fortsätter på samma linje och ger priset till den som får flest röster. Det är ju ändå rätt kul med överraskningar.

Denna gång, och med dom regler och tillvägagångssätt som är, så var det en värdig vinnare. Inte minst med tanke på vilken draghjälp Sarah Sjöström och Henrik Stenson fått av media. Jag tänker inte minst på SVT sportens årskrönika. Stenson och Sjöström fick tillsammans ungefär 24 av de 60 minuterna av krönikan (jo, jag har klockat). Rissveds fick 26 sekunder för sitt OS-guld, Emma Johansson 24 sekunder för sitt OS-silver. Och Peder Fredricson då? Noll sekunder, han blev inte ens omnämnd. Noll sekunder är lika med noll draghjälp. Och detta var bara ett av exemplen. Jag menar, inför Idrottsgalan så har det i media BARA snackats om Sjöström och Stenson så att tycka att Fredricsons Jerringpris var oförtjänt med tanke på att han fick extremt många fler röster än tvåan är är bara löjligt.

Så tycker jag.

Ciao
Roberto

Stina Nilsson tog på den tredje etappen av Tour de Ski sin sjätte individuella världscupseger. Fram till idag hade hon segrar i sprint, idag bröt hon ytterligare en barriär i sin unga seniorkarriär. Hon vann ett distanslopp. Och inte bara, hon vann något för svensk del en tävling med gemensam start. Ser man till världscup och på damsidan har det inte hänt många gånger. Anna Haag och Charlotte Kalla tog en dubbelseger just i Oberstdorf 2011 och Kalla vann ett par jaktstarter i Nove Mesto året hon segrade i Tour de Ski, 2007-2008.

Vad är det för speciellt med det då? Jo, det är speciellt på det sättet att det krävs en hel del mer än att vara jäkligt snabb på skidor. Man måste vara placeringssäker och teknisk, man måste köra taktiskt riktigt och lägga krut på de ställen som det är viktigt att lägga krut på och dessutom måste man för det mesta vara väldigt snabb i finalerna. Lägg därtill en ingrediens som vi faktiskt inte har extremt mycket av i det svenska landslaget. Hon är en vinnartyp. Att hon är 23 år och har alla dessa egenskaper bådar väldigt gott.
Det jag däremot kan tycka hon borde utveckla är att hon ska öppna sig lite mer. Våga prata ut mer och inte minst, våga prata om HELA Tour de Ski och inte bara enskilda etapper och dag för dag. Nåja, snart nog och kanske redan efter denna säsong, så kommer hon att vara den mesta världscupvinnaren bland svenska damerna. Hon har tre segrar upp till Kalla och med den talang och de kvaliteter hon har så kan hon om utvecklingen går i denna takt faktiskt hota Gunde Svans rekord på 30 världscupsegrar. Men det lär ta nåt år.

Annars då? Jag gillar Marcus Hellner när han är på detta humör. Både ute i spåret och i intervjuer. Jag gillar fortsatt Jens Burmans offensiva tänkande. Jag gillar att Viktor Thorn vågade testa hur fort världseliten åker och hängde med förstaklungan fram tills det var ett halvt varv kvar. Jag gillar att Kalla är tillbaka på en bättre nivå (men hoppas hon hittar glädjen igen, inte bara i spåret). Ja, ni ser, jag gillar ganska mycket. Kanske är det nya året.

Onsdag etapp 4, återigen i Oberstdorf. Vi sänder direkt på Eurosport 1. Per Elofsson är med igen. Kul fortsättning.

Hörs
Roberto

När längdåkningens världscup nu startar och jag ska kommentera den så tänkte jag att jag skulle till att börja med ge min syn på atmadiskussionerna som varit. Jag har läst hela rapporten från World Antidoping Association (WADA) gällande Martin Johnsrud Sundby. Jag har lyssnat till intervjuerna med Bradley Wiggins och Team Skys manager Dave Brailsford då uppgifter läckts av en rysk hackergrupp som kallar sig Fancy Bears och som spridit konfidentiella uppgifter som WADA har gällande Therapeutic Use Exemption (TUE) som är en dispens för preparat som står på Dopningslistan och som tilldelas de som i medicinskt syfte behöver ta dessa. Antingen om det är något akut eller om det är en kronisk sjukdom. Jag har också följt den debatt som pågått och läst en hel del av det som skrivits gällande just astmamediciner.

Mycket, egentligen alldeles för mycket, har sagts och skrivits. Det har gått så långt att många inte ens vågar säga att dom har astma för att man i media vridit det till att få folk att tro att de flesta bara ljuger för att få trycka i sig astmamedicin i ett syfte att dra otillåtna fördelar av det. Jag tycker synd om alla astmasjuka, framförallt ungdomar där ute, som dras med denna sjukdom och som indirekt pekas ut. I Norge sägs det till och med att en del barn och ungdomar mobbats för att de har astma. Jag tycker astmadebatten är skev.
Det är bevisat att bland elitidrottare, framförallt inom konditionsidrotten och i synnerhet vintersporterna, så är andelen astmatiker högre än befolkningen i övrigt. Det beror framförallt på just ansträngningen i kyla och torr luft under lång tid som ger dessa besvär. Det finns ju dom som haft allergiproblem och på grund av det astma sedan barnsben men väldigt många av elitidrottarna drabbas av astma i vuxen ålder, så kallad ansträngningsastma. Det är en sjukdom och då måste man ju få hjälp.

Felet i denna debatt, som jag ser på det, är att man får ett dopningsfall som Martin Johnsrud Sundby eller en moralisk diskussion om när Wiggins ansökte om TUE (här är det dock inte tal om dopingfall), diskuterar astmatikers fördelar med den medicin dom får och sen är det igång. Helt plötsligt misstänkliggörs alla astmatiker. Det är åt helvete. Vi måste skilja på det som exempelvis Johnsrud Sundby straffats för med de som håller sig väl inom ramen för det tillåtna. Astmamedicin är inte förbjudet om du har en diagnos och läkarintyg för det samt håller dig inom de nivåer som är tillåtet. Det är inte heller förbjudet att ta doser som är högre än det tillåtna men då krävs som sagt ett TUE, en dispens. Det får man efter inrådan av läkare och godkännande av WADA och det specialförbund man tillhör. För att få en TUE ska det finnas särskilda skäl för det.

Den dagliga dosen som inte får överskridas är 1.600 microgram Salbutamol (som finns i läkemedlet Ventoline) under en 24 timmars period. Man ska alltså dosera detta jämnt fördelat över dygnet. Behöver man högre doser krävs dispens. Svensk längdåknings medicinskt ansvarige Per ”Pliggen” Andersson anser att om man behöver högre dos än 800 microgram/dygn så är man för sjuk för att vare sig träna eller tävla. Detta skriver jag för att ge lite perspektiv. Som ni förstår så håller inte de norska läkarna med om detta dock.

Martin Johnsrud Sundby, som haft svår astma sedan barnsben, lämnade dopningstest som låg över gränsvärdet (alltså halten Salbutamol) vilket är allvarligt nog men som egentligen inte är ett bevis för att han över 24 timmar intagit för mycket medicin. Han straffas för att han inte haft en dispens för de doser han ordinerats av landslagsläkaren. Här pratar vi doser som enligt expertis rör sig om nivåer för personer som drabbas av akuta, allvarliga astmaanfall. Dessa doser har inhalerats med en nebulisator som utvecklats för att hjälpa barn och svårt lungsjuka att få i sig medicinen, inte för elitidrottare. Och detta under en månads tid, 7 december till 8 januari. I det här fallet doser som expertis också anser kan ha en prestationshöjande effekt, bland annat muskeluppbyggande som förklaras i detta SVT-inslag. Johnsrud Sundby menar dock att den dosen som han fick tillskriven inte inhalerades exakt dagligdags hela denna period men man förstår att han låg på de doserna väldigt många dagar. Jag känner en doft (!) av överdosering här.

Av WADA rapporten att döma‚ där givetvis också Johnsrud Sundby uttalar sig, så berättas det om en allvarlig sjukdomsbild och trots det så lyckades han vara på pallen fyra tävlingar på de åtta starterna. Resultaten var 1-1-3-3-6-8-10-31 under denna period. Och efter 8 januari då han lämnade det andra positiva dopningstestet så var han den 10:e och 11:e januari 8:a respektive 3:a på de två sista etapperna och vann TdS totalt. Hur sjuk var han egentligen? Troligtvis inte tillräckligt för att, bland annat, ladda nebulisatorn med nästan 10 gånger högre doser  än det tillåtna och det är alltså detta han straffas för. Landslagsläkaren Knut Gabrielsen påstår dock att enbart 10% av medicinen inhaleras och då kan man ju undra vad det är för en skitapparat i sådana fall. Man har alltså laddat nebulisatorn med 15.000 microgram Salbutamol mot tillåtna 1.600 men eftersom bara 10% tas omhand av kroppen så ligger man under gränsvärdet. Hur kan man bevisa att så mycket som 90% eller 13.500 mikrogram sipprat ut i intet eller blivit kvar i nebulisatorn från gång till gång? Och hur kan man våga balansera på en så skör lina?

I ett första skede sa norrmannen att han skulle överklaga den två månader korta avstängningen samt de två segrar han fråntogs som också innebar att han blev av med slutsegern i både Tour de Ski och totala världscupen. Det innebar också att han tappade 1,1 miljon norska kronor i prispengar. En summa som i och för sig Norges Skidförbund tagit på sig att betala då de tog på sig hela skulden. Senare ångrade Johnsrud Sundby sig och avstod överklagan. Hans möjligheter att få rätt var minimala och sen kom nog både han och hans rådgivare fram till att han trots allt kom ganska billigt undan. Utöver prispengarna åkte han på två månaders avstängning räknat från 11 juli. Vet inte ens om det blev två månader då jag nyligen såg att han var på läger med landslaget redan 6 september om man får tro datumsättningen på denna artikel. Sen kan man ju förstås lägga till känslomässiga berg- och dalbanan som inte varit speciellt kul för vare sig Johnsrud Sundby eller hans familj kan tänkas men så blir det när man hamnar utanför det tillåtna.

Det som i mina ögon är åtminstone lika allvarligt som i fallet Johnsrud Sundby, eller kanske värre, är att man ger friska idrottare som inte har någon astmadiagnos astmamedicin. I och för sig inte otillåtet (faktiskt) men moraliskt sjukt. Tankarna kring det återkommer jag till i annat inlägg.

Ciao
Roberto