Sista veckan inleds med tre bergsetapper som också blir dom sista i årets Tour de France. Därefter väntar två partys för spurtarna och en (eventuellt) avgörande tempoetapp. Men vi börjar med Pyrenéerna där det ett par dagar är väldigt korta etapper men därmed också grymt intensiva.

Etapp 16
Med start i Carcassonne och mål i Foix kan man säga att det är den snällaste av de tre Pyrenéetapperna men också den längsta. Trots att 178 kilometer inte brukar räknas som någon speciellt lång sträcka. Och det börjar ganska snällt men övergår snart i klättring. Har inte utbrytningen gått innan Col de l’Espinas så kan det bli brutalt för spurtarna, redan här. De kan mycket väl tappa redan i den första eller andra kategoriserade klättringen och fortsätter kampen om en plats i utbrytningen kan dagen bli extra påfrestande för dom som har lite problem uppför. För sammanlagt cyklisterna ska vi inte förvänta oss några stora saker idag men vi kan väl hoppas att någon eller några tycker utförskörningen sista två milen är lite lockande och därför försöker något uppför Mur de Péguère.


Credit: A.S.O.

Credit: A.S.O.

Etapp 17
Tre 1:a-kategoristigningar och en av 2:a. Här blir det åka av. Lätt inledning men knappt halvvägs börjar festen på allvar. 4 mil uppför på en etapp om knappt 13 mil. Det börjar med Col d’Aspin som är en klassiker bland bergspass i Touren. Det var en av de första klättringarna i Tour de France när man första gången forcerade Pyrenéerna 1910. I år kör man upp till denna topp för 72:a gången i tävlingens historia. Upp till Peyragudes har man kört många gånger fast då med Peyresourde som bergspris men två gånger har man haft mål häruppe. 2012 då Alejandro Valverde vann på en etapp som dock präglades av att Chris Froome fick åka och vänta på kapten Bradley Wiggins och vinkade och hade sig. Den andra med en annan målgång dock vanns av Romain Bardet med en stenhård final, just med först bergspris i Peyresourde, ner några kilometer och sen upp till mål. Den gången tog Fabio Aru ledartröjan av Froome som sen tog tillbaka den igen och vann. Förmodligen hans sista slutseger av de fyra. Han är med i år igen men långt från det han en gång var kapacitetsmässigt.


Credit: A.S.O.

Credit: A.S.O.

Etapp 18
Sista bergsetappen. Nu blir det fyrverkerier, väl? Col d’Aubisque och Hautacam, två klättringar av ”hors categorie”, alltså utanför kategori vilket är den tuffaste kategorin namnet till trots. Återigen en kort etapp och återigen en hyggligt slät inledning. Också denna dag runt 4 mils klättring och uppe på skidorten Hautacam har man målgång för sjätte gången. Senast för åtta år sedan när Vincenzo Nibali vann en av de fyra etapper han totalt tog hem innan han rullade i mål som slutsegrare i Paris. Här har också Javier Otxoa vunnit. Året var 2000 och han var den enda som höll undan ur den långa utbrytningen. Året efter blev han och tvillingbrodern Ricardo, också proffs i Kelme, påkörda av en bil. Ricardo dog och Javier blev allvarligt skadad och låg i koma i 65 dagar. Javier fortsatte tävla efter lång tids rehabilitering och blev framgångsrik paracyklist. Han tog ett guld i vardera Paralympics 2004 och 2008. För fyra år sedan dog Javier, 44 år ung. Nu ska vi upp till toppen av det berg som gav honom hans första proffsseger i karriären. Han hann med en till innan den tragiska olyckan.


Credit: A.S.O.

Credit: A.S.O.