Roberto Vacchi Logotype

Arkiv: Längdskidor

13 månaders avstängning för Johaug

Publicerat den 11/2 2017 kl 13:52 i Längdskidor

För någon vecka sedan hade man förhör med både Therese Johaug, hennes och de övriga i norska längdlandslagets damtrupps (tidigare) läkare Fredrik Bendiksen, Marit Björgen och en del andra sakkunniga i fallet om den förstnämndas positiva dopingtest i höstas. Jag följde förhören på ett av de sett man kunde, genom Verdens Gangs hemsida vg.no. Dom skrev i stort sett allt som sades i förhörssalen. Så mina tankar är baserat på vad som stod där. Detta dopningsfall måste ju vara en av de mest uppmärksammade i Norden, troligtvis det mest bevakade.

Jag hoppades jag skulle få lite mer svar än de jag fick. Frågor har snurrat i skallen. Kändes som att både Antidoping Norges advokat Niels Kiær eller de tre domarna med Ivar Sølberg i spetsen var ganska tama. Men Kiær laddade i och för sig ganska hårt i sin slutplädering. Annars lyssnade man mest på vilka frågor Johaugs advokat Christian B Hjort ställde och sedan var följdfrågorna tama och ibland ganska irrelevanta. Exempelvis så kom det upp att Johaug inte läst ett mail från Norges Skidförbund om ”Ren Utøver” där det stod att alla i landslaget skulle genomgå kursen. Hon minns inte att hon fått mailet varpå domare Sølberg tillägger: ”Du får väl ganska många mail?”. En helt irrelevant kommentar om ni frågar mig.

Sølberg frågade också gällande de olika längderna på den eventuella avstängningen. Johaug hade förklarat på sin advokats fråga i ämnet att hon vid 12 månader hade missat alla träningsläger med ”jentene” och det var väl OK men vid 14 månaders avstängning skulle det påverka hennes uppladdning för OS 2018 så pass att det skulle vara förödande. Sølberg ställde frågan med detta som grund om vad hon hade att säga om det skulle bli 16 månaders avstängning. Hon svarade att då skulle hon inte hinna kvalificera sig för OS. Vad har detta för relevans i det här fallet undrar jag. Hon lämnade ett positivt dopningtest och hennes eventuella försummelse och dopningsbrott är det som ska diskuteras, inte vad hon eventuellt skulle missa eller hinna till beroende på straffsats.

Vad är det då för obesvarade frågor jag tänker på?
Framförallt handlar det om asken som tuben med salvan låg i. Bendiksen berättade att hotellets personal pekade ut var apoteket låg (ny information). Han gick dit och träffade en apotekare som han erkände inte var lätt att konversera med. Hon talade tydligen väldigt lite engelska så han skrev på en lapp den salva han ville ha (Terra-Cortil), den han brukade använda men som inte fanns med denna gång till Livigno. Den fanns inte på apoteket heller och han undrade om det fanns någon annan. Han fick först den kräm som han så småningom började med att överräcka till Johaug (Keratoplastica). Sedan funderade han om hon kunde föreslå någon som var anti-bakteriell. Då fick han Trofodermin. Han läste på förpackningens framsida att det fanns Clostebol acetat. Ingen varningsklocka ringde. I det här läget undrar man ju, menar han på fullaste allvar att han får två olika salvor av en apotekare i Italien han knappt kan konversera med och inte tittar noggrannare än någonsin på förpackningen och inte minst bipacksedeln? Jag menar, även om det står på italienska så behöver man ju inte vara ett språkgeni för att förstå dessa italienska rader:
”Per chi svolge attività sportiva: l’uso del farmaco senza necessità terapeutica costituisce doping e può determinare comunque positività ai test antidoping”. Detta står på bipacksedeln. Och jag behöver väl inte översätta för att man ska haja till.

Det är känt att Pfizer tillverkar denna salva och det är också känt att Bendiksen arbetat på företaget i åtta år, mellan 1995 och 2003. Jag har ingen aning om den fanns då och givetvis kan man inte kräva att läkaren ska känna till varenda produkt i sortimentet men man hade väl i alla fall kunnat ställa frågan om han som tidigare anställd inte hade hört talas om salvan.

På apotek i Italien är det vida känt att man utan recept kan få tag i en mängd produkter som finns på dopningslistan. Man måste med andra ord vara extra försiktig. Man var noggrann med att gå igenom Bendiksens CV men man frågade inte om man i dessa fall för säkerhets skull ska ringa någon kollega för en andra åsikt.

Både Johaug och Bendiksen minns ungefär lika om hur det gick till när han lämnade över salvan till henne. Han minns dock inte om den låg i påsen eller om hon fick asken direkt i handen. Johaug menar att hon bara tog den ur Bendiksens hand och la den på en stol intill sig efter att ha frågat om den var OK att ta. Detta var dagen efter inköpet. Han hade fortfarande inte tittat på vare sig askens baksida eller bipacksedeln. Inte hon heller. Här tycker man att någon ska ställa en motfråga. Alltså, är ni helt säkra och trygga med att ingen av er på den ena av fyra sidor av asken inte kunde se den förhållandevis stora märkningen med doping? Givetvis hade dom fortsatt att säga nej men lite hårdare press kunde dom få utstå.

Bendiksen förklarade också för Therese hur hon skulle använda salvan. Hon skulle smörja in läpparna 2 gånger om dagen i 8-10 dagar eller tills det hade läkt. Där saknade jag följdfrågan om var han hade fått den informationen ifrån. Hade apotekaren nämnt det, tog han bara en dosering som är vanlig eller hade han faktiskt läst bipacksedeln?

Så småningom hade man också Marit Björgen på plats i förhörssalen. Det viktigaste som kom fram då var att hon skulle gjort exakt som Johaug. Hade Bendiksen sagt åt henne att ta en salva och att den var OK att ta så skulle hon inte dubbelkolla. Alltså, här handlar det inte om en ask eller tub som var helt vit (eller vilken annan färg som helst) och ren på märkning. Det var inte heller en liten burk med lite salva i som Bendiksen själv petat i utan här är det en ask med en tydlig märkning och en tydlig varningssymbol. En röd rund ring där det inuti står Doping som är överstruket med ett rött streck som en del menar hade lika gärna kunnat betyda att det INTE var doping. Kanske det men då lär väl i alla fall en varningsklocka ringt och så hade man kollat (väl?). Jag har väldigt svårt att tro att Marit Björgen efter 105 världscupsegrar skulle agera så plumpt i ett snarlikt läge. Och skulle hon det så är det ju förskräckligt faktiskt.

En annan fundering man inte förstått är om det inte fanns någon annan med medicinsk kunskap som hade kunnat hjälpa Johaug (och dom övriga) under lägret i Seiser Alm och de första dagarna i Livigno. Troligtvis inte men frågan ställdes aldrig.

Jag hade också velat haft en följdfråga på den första krämen som tydligen inte hjälpte. Varför bytte man så snabbt kräm/salva? Efter ett dygn är det inte många krämer mig veterligen (och jag har ändå haft problem sen länge med hudtorrhet och psoriasis) som hjälper så snabbt. Bendiksen hade säkert haft en bra förklaring men jag har inte sett att den frågan ställts heller.

Nu har Johaug hursomhelst fått sin dom. 13 månaders avstängning. Hon får nästintill så lågt man kan få för den här typen av förseelse. Jag tycker hon ska vara jäkligt nöjd med det beslutet. Trots att hon är så himla övertygad själv om att hon ingen skuld har. Man ska ju kräva lite mer än att fråga doktorn. Ni ska veta hur många stackars själar som frågat doktorn som sagt att det var OK men som sen åkt dit som fan. Cyklister, också svenska, som blivit uttagna till dopingkontroll och som missat den med fem minuter och blivit avstängda två år. Så Johaugs fall är inget justitiemord överhuvudtaget. Vi pratar anabola steroider. Därför tror jag att sista ordet inte är sagt. Nästan så att jag skulle bli förvånad om detta inte överklagas.

Skulle hennes team mot förmodan överklaga detta så finns en stor risk att straffet skärps av CAS. Dom bryr sig varken om vem det handlar om, när säsongen börjar, när OS är och så vidare. Lite så känns det som att Domsutvalget i Norge har tänkt.

Till sist 1: För att klargöra det en gång för alla. Trofodermin är inte en läppsalva. Det är en hudsalva för att bland annat läka skrubbsår, liggsår, brännskador, sprickor på bröstvårtan, småsår runt anus och så vidare. Sen kan man ju tydligen smörja den på läpparna också.

Till sist 2: Oavsett hur det går i detta fall hoppas jag Therese Johaug kommer ur det på ett bra sätt. Hon är ju trots allt, precis som oss alla andra, bara en människa.

Ciao
Roberto

PS. Har ni sett av vi kommit ut med nytt poddavsnitt i Solo Sport med Vacchi? Hittar ni här.

Jag tycker astmadebatten är skev

Publicerat den 26/11 2016 kl 07:48 i Cykel, Längdskidor

När längdåkningens världscup nu startar och jag ska kommentera den så tänkte jag att jag skulle till att börja med ge min syn på atmadiskussionerna som varit. Jag har läst hela rapporten från World Antidoping Association (WADA) gällande Martin Johnsrud Sundby. Jag har lyssnat till intervjuerna med Bradley Wiggins och Team Skys manager Dave Brailsford då uppgifter läckts av en rysk hackergrupp som kallar sig Fancy Bears och som spridit konfidentiella uppgifter som WADA har gällande Therapeutic Use Exemption (TUE) som är en dispens för preparat som står på Dopningslistan och som tilldelas de som i medicinskt syfte behöver ta dessa. Antingen om det är något akut eller om det är en kronisk sjukdom. Jag har också följt den debatt som pågått och läst en hel del av det som skrivits gällande just astmamediciner.

Mycket, egentligen alldeles för mycket, har sagts och skrivits. Det har gått så långt att många inte ens vågar säga att dom har astma för att man i media vridit det till att få folk att tro att de flesta bara ljuger för att få trycka i sig astmamedicin i ett syfte att dra otillåtna fördelar av det. Jag tycker synd om alla astmasjuka, framförallt ungdomar där ute, som dras med denna sjukdom och som indirekt pekas ut. I Norge sägs det till och med att en del barn och ungdomar mobbats för att de har astma. Jag tycker astmadebatten är skev.
Det är bevisat att bland elitidrottare, framförallt inom konditionsidrotten och i synnerhet vintersporterna, så är andelen astmatiker högre än befolkningen i övrigt. Det beror framförallt på just ansträngningen i kyla och torr luft under lång tid som ger dessa besvär. Det finns ju dom som haft allergiproblem och på grund av det astma sedan barnsben men väldigt många av elitidrottarna drabbas av astma i vuxen ålder, så kallad ansträngningsastma. Det är en sjukdom och då måste man ju få hjälp.

Felet i denna debatt, som jag ser på det, är att man får ett dopningsfall som Martin Johnsrud Sundby eller en moralisk diskussion om när Wiggins ansökte om TUE (här är det dock inte tal om dopingfall), diskuterar astmatikers fördelar med den medicin dom får och sen är det igång. Helt plötsligt misstänkliggörs alla astmatiker. Det är åt helvete. Vi måste skilja på det som exempelvis Johnsrud Sundby straffats för med de som håller sig väl inom ramen för det tillåtna. Astmamedicin är inte förbjudet om du har en diagnos och läkarintyg för det samt håller dig inom de nivåer som är tillåtet. Det är inte heller förbjudet att ta doser som är högre än det tillåtna men då krävs som sagt ett TUE, en dispens. Det får man efter inrådan av läkare och godkännande av WADA och det specialförbund man tillhör. För att få en TUE ska det finnas särskilda skäl för det.

Den dagliga dosen som inte får överskridas är 1.600 microgram Salbutamol (som finns i läkemedlet Ventoline) under en 24 timmars period. Man ska alltså dosera detta jämnt fördelat över dygnet. Behöver man högre doser krävs dispens. Svensk längdåknings medicinskt ansvarige Per ”Pliggen” Andersson anser att om man behöver högre dos än 800 microgram/dygn så är man för sjuk för att vare sig träna eller tävla. Detta skriver jag för att ge lite perspektiv. Som ni förstår så håller inte de norska läkarna med om detta dock.

Martin Johnsrud Sundby, som haft svår astma sedan barnsben, lämnade dopningstest som låg över gränsvärdet (alltså halten Salbutamol) vilket är allvarligt nog men som egentligen inte är ett bevis för att han över 24 timmar intagit för mycket medicin. Han straffas för att han inte haft en dispens för de doser han ordinerats av landslagsläkaren. Här pratar vi doser som enligt expertis rör sig om nivåer för personer som drabbas av akuta, allvarliga astmaanfall. Dessa doser har inhalerats med en nebulisator som utvecklats för att hjälpa barn och svårt lungsjuka att få i sig medicinen, inte för elitidrottare. Och detta under en månads tid, 7 december till 8 januari. I det här fallet doser som expertis också anser kan ha en prestationshöjande effekt, bland annat muskeluppbyggande som förklaras i detta SVT-inslag. Johnsrud Sundby menar dock att den dosen som han fick tillskriven inte inhalerades exakt dagligdags hela denna period men man förstår att han låg på de doserna väldigt många dagar. Jag känner en doft (!) av överdosering här.

Av WADA rapporten att döma‚ där givetvis också Johnsrud Sundby uttalar sig, så berättas det om en allvarlig sjukdomsbild och trots det så lyckades han vara på pallen fyra tävlingar på de åtta starterna. Resultaten var 1-1-3-3-6-8-10-31 under denna period. Och efter 8 januari då han lämnade det andra positiva dopningstestet så var han den 10:e och 11:e januari 8:a respektive 3:a på de två sista etapperna och vann TdS totalt. Hur sjuk var han egentligen? Troligtvis inte tillräckligt för att, bland annat, ladda nebulisatorn med nästan 10 gånger högre doser  än det tillåtna och det är alltså detta han straffas för. Landslagsläkaren Knut Gabrielsen påstår dock att enbart 10% av medicinen inhaleras och då kan man ju undra vad det är för en skitapparat i sådana fall. Man har alltså laddat nebulisatorn med 15.000 microgram Salbutamol mot tillåtna 1.600 men eftersom bara 10% tas omhand av kroppen så ligger man under gränsvärdet. Hur kan man bevisa att så mycket som 90% eller 13.500 mikrogram sipprat ut i intet eller blivit kvar i nebulisatorn från gång till gång? Och hur kan man våga balansera på en så skör lina?

I ett första skede sa norrmannen att han skulle överklaga den två månader korta avstängningen samt de två segrar han fråntogs som också innebar att han blev av med slutsegern i både Tour de Ski och totala världscupen. Det innebar också att han tappade 1,1 miljon norska kronor i prispengar. En summa som i och för sig Norges Skidförbund tagit på sig att betala då de tog på sig hela skulden. Senare ångrade Johnsrud Sundby sig och avstod överklagan. Hans möjligheter att få rätt var minimala och sen kom nog både han och hans rådgivare fram till att han trots allt kom ganska billigt undan. Utöver prispengarna åkte han på två månaders avstängning räknat från 11 juli. Vet inte ens om det blev två månader då jag nyligen såg att han var på läger med landslaget redan 6 september om man får tro datumsättningen på denna artikel. Sen kan man ju förstås lägga till känslomässiga berg- och dalbanan som inte varit speciellt kul för vare sig Johnsrud Sundby eller hans familj kan tänkas men så blir det när man hamnar utanför det tillåtna.

Det som i mina ögon är åtminstone lika allvarligt som i fallet Johnsrud Sundby, eller kanske värre, är att man ger friska idrottare som inte har någon astmadiagnos astmamedicin. I och för sig inte otillåtet (faktiskt) men moraliskt sjukt. Tankarna kring det återkommer jag till i annat inlägg.

Ciao
Roberto

Är TdS för krångligt?

Publicerat den 3/1 2016 kl 17:35 i Längdskidor
Ingvild

294 på herrsidan och 162 på damsidan. Så många bonussekunder delades ut under Tour de Skis andra etapp. I hela Touren delas totalt 2.044 respektive 1.780 bonussekunder ut. Det är sekunder som dras av den från den totala åktiden. Är det möjligtvis för många? Jag tycker det. Tävlingen skulle bli tajtare och mer spännande med färre. I samtliga distanslopp (utom sista förstås) så utdelas 15, 10 respektive 5 bonussekunder till de tre främsta i mål. Även de etapper där det är individuell start. Dessutom så tilldelas de 10 främsta vid masstarternas spurtpriser bonussekunder (15-12-10-8-6-5-4-3-2-1). Lägg därtill bonussekunder till de 30 främsta på sprintetapperna. En anledning till detta är förstås att få bättre fart på masstarterna och att ge sprintspecialisterna en bättre chans men för det mesta blir det inte så. Tvärtom, de bästa får ännu större försprång inför finaldagen uppför Alpe Cermis. Ett exempel är suveränen Martin Johnsrud Sundby. Inte nog med att han ”skrynklar” till konkurrenterna varje distanslopp, han har efter tre etapper kunnat dra av 2 minuter och 13 sekunder från sin totala åktid tack vare bonussekunderna han kört in.
Jag tycker man borde se över utdelningen av bonussekunder och slopa dessa vid målgång, ha någon enstaka vid någon masstart (typ efter en kilometer) och dra ner till 30 sekunder till vinnaren i sprint och sen en rak skala ner till 1 sekund för 30:e plats.

Jag tycker också man borde se över reglerna för den första etappen så att det faktiskt är resultatet för den första etappen som ligger till grund för den totala ställningen efter dag 1. Jag kan ju förstås köpa att om man blir 8:a första dagen så gör det inte så mycket om man totalt ligger 10:a. Däremot, där risken i fredags var överhängande på damsidan efter Ingvild Flugstad Östbergs (bilden) imponerande prolog, att hon med andra plats i finalen faktiskt varit totalledare. Ida Ingemarsdotter svarade nu för en stark avslutning och därmed blev det inte så. Det blir märkligt om den som vinner den första etappen inte leder totalt. Samma sak hade kunnat hända i en masstart med två spurtpriser. Någon kör starkt och vinner dessa båda, blir sedan trea på etappen tätt inpå segraren men spurtpriserna ger åkaren ändå den totala ledningen. Svårt för gemene man att förstå.
I år var det alltså en sprint som inledde. Man ska då droppa prologtiderna helt och bara räkna in bonussekunderna tycker jag. Bara en tanke.

Inför gårdagens masstart togs en startlista fram där man hade strukit alla de som meddelat att de skulle kliva av. Det tycker jag också är anmärkningsvärt. Det borde rimligen vara så att en åkare plockas bort då den bryter alternativt inte kommer till start. Men först måste ju etappen starta, först då borde man ju officiellt ha klivit av. Om man läser reglerna så är det så det ska vara. Det finns inte angivet någonstans att man plockar bort åkare från nästkommande dags startlista och flyttar upp alla ett steg om nämnda åkaren meddelat att man kliver av.
Ett exempel på att det är svårbegripligt för de som inte är helt insatta är att Flugstad Östberg var trea på första etappen, låg tvåa sammanlagt men startade som nummer 1 och med Tour de Skis ledarväst. I startlistan stod inte heller hennes totaltid utan den tid hon hade upp till Maiken Caspersen Falla (+3,8 sekunder). Inte helt lätt att hänga med. Man komplicerar allt till den milda grad att inte ens alla de mest insatta förstår. Det har märkts att både åkare och ledare också haft svårt att begripa i vissa lägen.

Tour de Ski är lite för krångligt som jag ser det. Jag som kommentator har fullt sjå att berätta om alla dessa beräkningar och märkliga beslut som tas i Tour de Ski så att man nästan tappar kontrollen och inte minst känslan för tävlingen. Det ska vara enkelt att hänga med. Som idag till exempel, först i mål vann och var totalledare. Men jag tror de allra flesta som följer Tour de Ski ser på tävlingen som enskilda lopp, dag efter dag. Man orkar inte sätta sig in i allt. Och skulle jag ha rätt i denna tro så är ju idén med ett etapplopp borta. Då finns den bara till för Internationella Skidförbundet och åkarna, knappast för TV-publiken som är minst lika viktig i dessa kommersialiserade sporter.

Ciao
Roberto

Säsongen 2014-2015 och Gott Nytt

Publicerat den 31/12 2015 kl 11:13 i Cykel, Längdskidor
Jonas

Jo, det är ju så att för min del blir det ett par säsonger i en. Längdskidåkningen dominerar vintertid och jag fick förmånen att inför Falun-VM året kommentera stora delar av längdsäsongen med Per Elofsson. Vi har haft ett bra snack tycker jag, inte bara i kommentatorshytten utan också vid sidan av. Per älskar sin sport och har många häftiga synpunkter. Det jag gillat mest är när vi stått på kontoret eller ibland ute på gatan och han ska visa mig hur han menar en speciell rörelse ska utföras för att få ut mest kraft och fart i åkningen.
Per och jag var de första svenska kommentatorerna att få vara värdar för Eurosportsändningarna. Alltså, de som var i bild inför tävlingarna och hade ett inledande samtal som gick ut i hela Europa. Det var i samband med VM i Falun som också blev det mest minnesvärda på förra årets säsong, förstås. Stämningen i Falun var enorm och framgångarna var stora för Sverige. I övrigt var väl säsongen sisådär. Norge dominerade stort, framförallt på damsidan men det var kul att få följa Stina Nilssons genombrott. Charlotte Kalla var stabil och var på pallen tre tävlingar med segern i Östersunds 10 kilometer fritt som höjdpunkt, samma distans hon kort därefter vann VM-guld i. Och just på VM så tog Charlotte medalj på samtliga distanser hon ställde upp i. Skapligt. På herrsidan var Calle Halfvarsson bäst och svarade framförallt under de två första tredjedelarna av säsongen för många fina insatser. Men det blev faktiskt bara en pallplacering för honom. Jag hoppas han snart är tillbaka och att han satsar stenhårt på den andra halvan av säsongen, där kan han ”knäcka” tror jag. Hursomhelst så kommer jag att fira 2016 års första dag med Elofsson då vi återigen ska kommentera Tour de Ski tillsammans på Eurosport. Vi kör hela förstås, åtta etapper på tio dagar. Häng gärna på.

Ser vi på cykelsäsongen som är både lång och intensiv så var det många höjdpunkter. För damernas del var det framförallt tre som stack ut. Jag tänker först och främst på Lizzie Armitstead som både vann världscupen och VM-linjet. I världscupen tog hon tre segrar och för andra året tog hon som sagt slutsegern och på VM var hon grym i finalen. En annan som slog igenom ordentligt var Anna Van Der Breggen. Efter att ha fått stå i skuggan av Marianne Vos så klev hon denna säsong i Vos frånvaro fram och vann fina tävlingar och gjorde det med klass. Hon har bra tempoåkning och är grym uppför. En bra kombination vilket inte minst visade sig på Giro d’Italia Internazionale som hon slutsegrade i genom bland annat etappseger på tempot. Sen är hon ju också stabil på endagslopp med sin åkstyrka. Bland annat vann hon La Course by le Tour på Champs-Élysées i centrala Paris och dessutom världscuptävlingen Vallonska Pilen. Den tredje jag vill nämna är spurtaren och banspecialisten Jolien D’Hoore. Vilken säsong alltså. Massvis med segrar, bland annat två i världscupen varav den ena i Crescent Women World Cup i Vårgårda. Den spurten var ruskig.
Bland svenskorna var det återigen Emma Johansson som var mest framstående. Det har ju inte varit hennes bästa världscupsäsong men i övrigt har det sett bra ut. Utan nyckelbensbrottet i mitten på mars hade det varit ännu bättre. Det mest imponerande då var att Emma körde Flandern Runt knappt tre veckor senare. Hon vann två riktigt fina etapplopp. Först Thüringen Rundfahrt och senare på säsongen Lotto Belgium Tour. Det har dock inte bara handlat om Emma. Det exempelvis Emilia Fahlin visade upp på VM gav hopp om att flera svenska damer kan göra resultat i en framtid. Emilia var oerhört bra på VM men lite för lite självisk. 2016 blir intressant då hon kommer få lite mer utrymme i sitt nya lag. Hanna Nilsson tycker jag har tagit ett rejält kliv och också hon får chansen i ett nytt lag vilket känns oerhört spännande. Rutinerade Sara Mustonen har också hon liksom Fahlin många gånger fått agera hjälpryttare, trots det har hon kunnat inkassera ett tiotal topp-10 placeringar i internationella race. Lägg därtill ett gäng oerhört lovande och unga svenska damer såsom Sara Olsson (sjuk hela säsongen dock men nu i nytt lag och på gång) Alexandra Nessmar (också i nytt lag 2016), Ellinor Huusko, Frida Knutsson och Ida Jansson (om hon inte går all-in på MTB) så ser det ljust ut inför framtiden för svensk del.
Det ser också ljusare ut på damsidan överhuvudtaget med tanke på att man inför 2016 äntligen introducerar ett World Tour. 17 tävlingar, både endags- och etapplopp, ingår och återigen de två i Vårgårda. Jag har pratat med Hans Jönsson som är ansiktet utåt för just Vårgårda racen och han känner att detta är helt rätt. Just tävlingarna och engagemanget i Vårgårda har fört utvecklingen framåt. Och det som det handlar mest om är faktiskt att man i första rummet ALLTID sätter cyklisterna.

Herrsäsongen då? Jo, den har bestått av många fina tävlingar. Då det inte är så vanligt med svenska segrar vill jag därför börja med att lyfta Jonas Ahstrands (bilden) två segrar. Dels en etapp på Dunkerques 4-dagars och dels också sin allra sista start för säsongen, sista etappen på Tour de l’Eurométropole. Jonas har i sina bästa stunder ett ruskigt fint tillslag och en bra topphastighet. Stora spurtare har vi inte varit bortskämda med i Sverige. Ska vi hålla oss kvar vid de svenska cyklisterna som kör i större lag så har Gustav Larsson tävlat väldigt lite utan några större framgångar och bröderna Tobias och Fredrik Ludvigsson dragits med en del skador. Tobias inte minst med tanke på en vurpa  tidigt på säsongen och Fredrik med ett ben och senare ett knä som krånglat länge. Tobias körde starkt på tempot i Giro d’Italia och slutade nia annars finns det mer att hoppas från brödraparet. Dom har stor potential och är fortfarande under utveckling vilket jag hoppas att det visar sig mer under kommande säsong. Sverige var ju berikat med ett Continental Team 2015 och det handlar om Team Tre Berg-Bianchi. Dom har varit helt outstanding på hemmaplan och också svarat för flera fina insatser internationellt. Kommande säsong tar också Bliz-Merida Pro Cycling steget in som Continental Team. Det ser ljust ut.
I övrigt så kan man ju säga att Norge haft bra utveckling. I många år var det Thor Hushovd och Edvald Boasson Hagen som briljerade och nu är det Alexander Kristoff. Och han är strået vassare än de två andra nämnda. Visserligen har han varit bra i flera år nu men vilket 2015 alltså. 20 segrar (vinstrikast under säsongen) och han krossade verkligen på Flandern Runt. Det enda man hade kunnat önska mer var väl en etappseger på Tour de France. Och en medalj på VM (4:a). Han kommer att fortsätta vara en av dominanterna framöver.
Ser man till World Tour (annars kommer detta blogginlägg aldrig ta slut) så gillade jag på endagsloppen just Kristoffs seger i Flandern Runt och John Degenkolbs grymma seger på Paris-Roubaix bäst. Sen är ju Giro d’Italia och Tour de France ständiga höjdpunkter. Lite egoistiskt får jag nog säga att etappen till min hemstad La Spezia var grym. Davide Formolo svarade också för en imponerande insats när han vann där. I övrigt var det ju kampen mellan Alberto Contador och Astanaduon Fabio Aru och Mikel Landa som etsat sig fast i minnet. Landas två raka etappsegrar och slutliga tredjeplats var det mest överraskande. Och sen blev ju finalen nervkittlande då Aru och Landa till slut lyckades knäcka Contador (till Sestriere) men då var det försent.
På Tour de France blev det mer rafflande än vad många trodde efter den tionde etappen som Chris Froome vann. Då var alla bergsäkra (!) att britten lätt skulle vinna stort. Men han var krasslig sista veckan och inte minst etappen till l’Alpe d’Huez var gastkramande. Nairo Quintanas kom ju till slut ganska nära (1min 12 sek). Men det fanns mycket i Touren som är värt att minnas. Etappen till Neltje Jaans, Tony Martins etappseger i Cambrai då han äntligen körde till sig den gula ledartröjan som han lika snabbt blev av med efter vurpan i Le Havre. Alexis Vuillermoz attack och seger i Mûr de Bretagne var lika häftig som överraskande. Stephen Cummings och MTN-Qubekas etappseger i Mende på Mandeladagen. Lägg därtill Simon Geschkes sköna glädjetårar efter segern i Pra-Loup samt Vincenzo Nibalis lite stygga men likafullt aggressiva attacker mot etappsegern i La Toussuire. Det finns många fina minnen från Touren men det trista var att en liten klick i publiken betedde sig som riktiga svin.
Avslutningsvis VM-linjet. Peter Sagans attack och avslutande solokörning var oerhört vackert. Det var han värd. Visst, han vann åtta race under säsongen men det är ganska lite för honom. Det tog tid innan han tog den första, han blev nerkörd av en motorcykel på Vueltan och i endagsklassikerna blev det två fjärdeplatser. Han tog ingen etappseger på Touren (men vann återigen poängtävlingen). Och utöver de åtta segrarna så var han tvåa eller trea 22 gånger. Som sagt, han var värd att få kröna säsongen som världsmästare.

När jag nu skrivit detta blev jag så sugen på att kommentera cykel igen att jag knappt kan hålla mig. Jag återkommer på det nya året med vilka internationella lag svenska cyklister kommer att köra för 2016 och vilka tävlingar vi ska börja cykelsändningarna med på Eurosport.

Tills dess önskar jag er alla ett GOT NYTT ÅR!

Ciao
Roberto

Northug dominerar

Publicerat den 28/2 2015 kl 07:25 i Längdskidor
Cross Country: Men's Distance - FIS Nordic World Ski Championships

Petter Northug dominerar bland herrarna. Många gånger resultatmässigt, alltid taktikmässigt. Grejen med Northug är att han har så många segervapen. Han kan vinna en spurt och det har han visat många gånger. Inte minst de fem VM-stafetter han vunnit. Alla vunna på samma sätt. Avvaktande åkning och avgörande med en stark spurt. Han är åkstark också. Behövs det så kan han köra fort på egen hand. Han har ju vunnit en mängd lopp med individuell start och också fått åka stafettsträckor på egen hand och även klarat det galant. Sen är det med hur han åker loppen. Han kan ligga sist i en klunga om 20 och på 150 meter ta sig upp i täten. Han stressar konkurrenterna till att göra misstag, han kan släppa lite för att spela trött och sen plocka in luckan på nolltid. Alltså, hans tempoväxling är unik.

Igår fick han Calle Halfvarsson att göra ett par misstag som jag ser det. Calle försökte få fram Northug och släppte en lucka på Adrien Backscheider. Fransmannen höll ett tempo som visserligen inte var något problem för vare sig Calle eller Petter men han stod ju inte still, höll exempelvis Jevgenji Belov på behörigt avstånd. I det läget måste ju Calle bestämma sig. Nu skiter jag i det här och stannar så torskar också Norge guldet. Eller ligga kvar i rygg på fransmannen. Istället blev det ändå han som fick dra 100 meter bakom fransmannen. Northug tog luckan till slut men det tog 15 sekunder. Sen i slutet av loppet. Det har ju varit den stora grejen i detta VM, att försöka få rygg på någon utför mot stadion. Petter gjorde ett ryck i både den första och den andra sprintbacken men Calle ville inte släppa förbi honom. Nu tror ju jag att Northug bara gjorde så för att stressa Calle. Det är inte alls säkert han tagit sig förbi svensken om Calle försökt släppa förbi honom. Men det var där Sverige förlorade guldet. Petter hamnade i suget på Calle, med bra fart tog han sig förbi uppför hästskon och sen blev det som vanligt.

Annars var ju Johan Olsson den stora behållningen i denna stafett. Vilken sträcka han gjorde. Johan briljerade verkligen och visade vilken grym längdåkare han är. Slutar Johan efter denna säsong gör han det verkligen på toppen av sin förmåga. Han behöver inte ångra något. Men jag hoppas att han fortsätter. Problemet är det är mästerskapsfritt nästa säsong och kanske kan han ha svårt att motivera sig för ”bara” världscupen som han knappt varit med i de senaste två åren. Men varför inte satsa på Swix Ski Classics (långloppscirkusen) nästa år som skulle kunna ge ny motivation och sen finnas med igen när VM nästa gång körs, i Lahtis 2017.

Idag damernas 30 kilometer masstart. Jag tror väldigt mycket på Charlotte Kalla, trots att hon aldrig varit på pallen på en 3-mil långt masstartslopp någon gång på vare sig mästerskap eller världscup. Men det är ju först ifjol som hon tagit ett ordentligt kliv i den klassiska stilen. Det har visat sig ett flertal gånger, bland annat på Holmenkollens 3-mil förra säsongen då hon slutade fyra. Sen är jag spänd på att se Sofia Bleckur. Om inte det blivit lite mycket för Ingels (Rättvik) stolthet med allt ståhej efter stafettsilvret så tror jag hon kommer göra ett bra resultat idag. Vi drar igång vår sändning på Eurosport klockan 12.55. Häng med vettja!

Ciao
Roberto

Stina är en ny Northug

Publicerat den 27/2 2015 kl 09:52 i Längdskidor
Cross Country: Women's Relay - FIS Nordic World Ski Championships

På gårdagens stafett visade Stina Nilsson att hon kan bli en fruktad stafettavslutare framöver. Men inte bara. Jag ser en utveckling hos henne inom några år som gör att hon kan komma att bli en av världens bästa längdåkare också på de längre distanserna. Och redan nu är hon en oerhört duktig ”hängåkare”. Man blir inte av med henne hursomhelst. På gårdagens stafett visade hon också att hon inte bara är en åkare som blåkör, hon tänker mycket på hur hon kör. Imorse när jag hade tränat hörde jag i omklädningsrummet att man tyckte hon var så oerhört taktisk. Ja, faktisk sa jag, precis som Northug. Men honom har vi varit svinförbannade på jämnt för att han inte drar. Stina gjorde likadant igår och då är hon ett geni. Det tycker jag också, man ska utnyttja sina styrkor och sen är det upp till konkurrenterna att försöka manövrera bort en.

Det jag däremot kan tycka igår var att man sa att man gick för guld. Säger man det ska man inte ge Stina order om att ta rygg på den hon åker ut med. Går man för guld hade hon kunnat göra ett försök att ta in på Marit Björgen men faktisk gav man upp direkt. Jag tror fortfarande på att den laguppställning jag nämnde igår hade haft större chans att ta guldet. Det är förstås en höjdare för framförallt Sofia Bleckur och Maria Rydqvist som kört starkt i detta mästerskap och var värda denna fina framgång. Men som landslag sett blev det inte mer än det förväntade om ni frågar mig. Norge, Sverige och Finland är helt överlägsna, sen är dett jättegap och så kommer några få länder till och så är det ett jättestort gap till. Jag menar, Stina och Krista körde för silvret och Krista gjorde en fartökning i nästsista backen, sen stod dom nästan still på väg ner mot stadion och ändå var USA som blev fyra nästan 1,5 minut efter.

Det blir tajtare av allt att döma på herrsidan idag. Norge och Sverige är favoriter men konkurrensen är stor från framförallt Ryssland. Sen har Frankrike varit bra men dom har lite svajiga kort liksom Italien som har Federico Pellegrino på sista sträckan och på den här lättåkta banan kan han bli obehaglig om dom är med bra fram till sista sträckan. Sverige ställer upp med VM-silver laget fråm Val di Fiemme för två år sedan. Daniel Richardsson, Johan Olsson, Marcus Hellner och Calle Halfvarsson. Vinner dom så är det första VM-guldet i stafett på 25 år. Det är på tiden. Efter de två senaste gulden på OS.

Nu kör vi.

Ciao
Roberto