Roberto Vacchi Logotype

Arkiv: Cykel

Kim Magnusson till EF Education First

Publicerat den 31/10 2017 kl 15:17 i Cykel
Kim SM

En riktigt bra nyhet är att Kim Magnusson, den regerande svenska linjemästaren, är klar för att nästa år köra i ett World Tour lag och gör därmed bästa kompisen Tobias Ludvigsson sällskap i den högsta ligan på herrsidan. De blir dock inte stallkamrater. Magnusson har nämligen kontrakterats av det som fram till och med årsskiftet heter Cannondale-Drapac (ni vet dom med gröna tröjor) och som från nästa år har EF Education First som huvudsponsor. Men inte bara, dom blir majoritetsägare också vilket är väldigt ovanligt att en sponsor till ett proffsteam blir.

Den insatte vet att detta handlar om ett svenskägt bolag som startades 1965 av Bertil Hult. EF stod från början nämligen för Europeiska Ferieskolan. Det började med vad man kallade språkresor och detta efter att Hult på en resa till England förstod att det fanns andra och kanske bättre sätt att lära sig än den traditionella skolan som han själv haft det kämpigt med på grund av sin dyslexi. Men också tack vare den så äger familjen Hult idag en gigantisk verksamhet. I takt med utvecklingen av företaget och internationaliseringen så kom man att byta mening med EF till Education First (utbildning först). Idag finns uppemot 550 kontor i 116 länder och nästan 50.000 anställda. Huvudkontoret är i Luzern i mellersta Schweiz. Det ska sägas att det är den Nordamerikanska EF genom dess VD, Edward Hult (en av Bertil Hults söner) som går in som huvudsponsor men hela koncernen står såklart bakom satsningen. Tänk, bara tänk, om EF också kom på tanken att utveckla unga svenska talanger med ett lag med sex damer och lika många herrar med bas i Belgien. Emma Johansson och Martin Vestby som mentorer och tränare. Bara en tanke. Eller finns det någon som känner någon som……

Nåja, med ovan nämnda sagt känns det såklart extra bra att det kommer att finnas en svensk i World Tour laget. Kim som är född 1992 är som till de tidigare cyklisterna Lena och Glenn Magnusson. Mamma har en hel knippe SM-medaljer hemma i Falköping och pappa har bland annat tre etappsegrar på Giro d’Italia och en nionde plats på linje-VM 1997 i San Sebastian. Lillasyster heter Nina.
Det är en riktig cykelfamilj han växt upp i. Även morbror Per tävlade och var min konkurrent ett antal år, precis som pappa Glenn. Jag har skrivit det förut men jag minns när jag vann min sista cykeltävling 1992 i Mariestad så blev Glenn tvåa (jodå, han har fått höra det kan jag säga:-). Då passade jag på att låna mikrofonen av speakern och gratulera Glenn till hans förstfödde.

Trots denna stora cykelsläkt så var fotbollen i många år Kims stora passion. Inter var favoritlaget vilket jag gillade lite extra. Jag minns att jag hälsade på familjen så klev jag en dag in till Kim som visste varenda resultat, varenda namn och så vidare. Så småningom kom dock intresset för att börja tävlingscykla. Kim har varit duktig men inte någon som dominerat. Men successivt har han jobbat sig upp i resultatlistorna och i år gjorde han sin bästa säsong. Svensk mästare på linjeloppet i Burseryd (bilden ovan) efter en riktigt fin avslutning med solokörning på det sista varvet. Men han har också haft lite missflyt på några lopp med vurpor där han hade chansen att visa sin fulla kapacitet. Han kom in som reserv på VM-linjet i Bergen (bilden nedan) efter att några från andra länder hoppat av och UCI fördelat dom platserna till andra nationer. Med inte helt optimala förberedelser då han hade avslutat säsongen kom han till Bergen och gick med i den långa utbrytningen. Det äventyret varade i 19 mil.

Nu börjar ett nytt äventyr. Det ska bli kul att följa hans fortsatta framfart, nu också på Eurosport. Vai, Kim, vaaaai…..!

Ciao
Roberto

Kim

Flera svenska proffsbesked

Publicerat den 24/10 2017 kl 13:57 i Cykel
Saras skor

Samtidigt som Team Tre Berg-Postnord dessvärre lagt ner verksamheten efter en turbulent säsong så kommer besked av flera svenska landsvägscyklister som gjort klart med var de kommer att befinna sig i för lag nästa säsong. Framförallt på damsidan ser det ljust ut.

Emilia Fahlin har under året kört för Wiggle-High5, ett lag som hon under nästa säsong kommer att köra sin fjärde säsong i. Hon var ju kontrakterad också 2013 och 2014 innan den ettåriga sejouren i Alé-Cipollini 2015. Emilia som under säsongen hade det lite svajigt under den första halvan som avslutades med sjukdom och missat SM och Giro d’Italia. Därefter ljusnade det dock och resultaten kom tätare. Efter att ha kört bra i BeNe Ladies Tour (4:a totalt) så kom hon till Vårgårda med en hel del press på sig som senaste segrarinnan. Hon gjorde det riktigt bra igen och slutade 8:a. Därefter tog hon en fin 10:e plats på EM, körde bra på ännu ett etapplopp Boels Rental Ladies Tour för att sedan avsluta säsongen strålande med 9:e plats på VM-linjet i Bergen. Jag passar för övrigt på att gratulera henne på födelsedagen (24 oktober) som infaller när denna text skrivs.

Hanna Nilsson har ju varit suverän i år och får i mina ögon titeln bästa svenska landsvägscyklist. 20 gånger har hon varit topp-15 på internationella tävlingar denna säsong. Bland annat 10:a på La Course by Le Tour med i stort sett hela världseliten på plats och målgång på Col d’Izoard. 13:e på riktigt tuffa Trofeo Alfredo Binda och 14:e på ”grusracet” Strade Bianche, säsongens första World Tour tävling. Lägg därtill två tunga andra platser. Den på endagsloppet Giro del Trentino Alto Adige med målet beläget på drygt 700 meters höjd. Som kuriosa kan nämnas att 3:a blev MTB-cyklisten Sina Frei som vann EM före Jenny Rissveds ifjol och som i år blev U23-världsmästarinna. Tvåa var Hanna också på etapploppet Tour International de l’Ardeche där hon också var 2:a och 3:a på två etapper. Detta var ett axplock från svenskans resultat denna säsong. Hanna blir också kvar i det lag hon körde för i år, BTC City Ljubljana.

Svenska mästarinnan Sara Penton är ytterligare en som kör vidare i sitt ”gamla” lag. Team Veloconcept som ju bytte namn till Team Virtu Cycling Women. Sara vann ju SM-guldet i Burseryd efter en intensiv spurt mot Ida Erngren och har sedan dessa fått åka i sin svenska mästartröja (bilden). Den första uppgiften var Giro d’Italia och det var ingen lek. Framförallt värmen var en utmaning. Sara tog sig igenom Girot som hjälpryttare och det är ju den rollen hon haft större delen av säsongen. Sjätte plats på en av etapperna i Festival Elsy Jabobs och åtta på etapp 3 av OVO Energy Women’s  Tour är, utöver SM, höjdpunkterna för Sara. Sen ska vi inte glömma Saras utbrytning i inledningen av VM-linjet i Bergen. Tänka sig att hon började först 2013 med att tävlingscykla. Följer hennes fortsatta utveckling med stort intresse.

En som däremot byter lag är Sara Mustonen som har haft en kämpig säsong. Kom igång hyggligt i slutet av mars och april men sen vurpade hon brutalt i Kina på ett etapplopp ingående i World Tour och bröt både handled och flera revben. Kom tillbaka i samband med SM i slutet på juni och gjorde nåt skapligt resultat, men säsongen slutade tidigt för henne. 2017 var hon ju lagkamrat med ovan nämnda Sara men till nästa år ska hon kör i belgiska Experza-Footlogix. Laget som har sin bas i Flandern är ett nygammalt gäng som funnits länge. Regionen sponsrade tidigare men nu har de fått helt utomstående sponsorer och då kan dom också ta in utländska cyklister igen. Tidigare har både Susanne Ljungskog och Emma Johansson kört i laget.

På herrsidan rör det på sig en del. Har lite rykten som jag får återkomma med men helt klart är att Sveriges bästa manliga landsvägscyklist, Tobias Ludvigsson, är kvar i FDJ där han har ett år kvar på kontraktet. Tobias som glimtat till under säsongen och har varit som bäst på tempoetapper i olika etapplopp som exempelvis sjätte platsen på Spanien Runt. Dessutom fick han ju äntligen vinna SM-tempot. Han har också visat sin goda klättringsförmåga då och då.

Hans lillebror Fredrik har ju varit skriven för danska Christina Jewelry men det har inte varit någon vidare ordning i det teamet och speciellt många race har det inte blivit. Nu ser han dock ljust på nästa år då han ska göra Gustav Höög sällskap i norska kontinentallaget Team Coop. Det kan ge honom en ny chans. Hoppas han lyckas ta den. Höög har varit bra i år men han kör också i ett lag med riktigt bra cyklister varför han ofta fått offra sig. Någon måste göra det också och inte mints orka göra det. Låter enkelt men det är ju en konst det också.

Hampus Anderberg som också inledde säsongen i juvellaget som blev nåt helt annat hittade sedan plats i belgiska T.Palm-Pole och fick ihop ett riktigt bra tävlingsprogram. SM-trean i tempo och femman i linje blir nog kvar i det belgiska laget nästa år men dras just nu med en skada som han försöker få bukt på.

Det är lite om några av våra svenska landsvägscyklister. Snart kommer det nog lite till.

Tills dess, ciao
Roberto

Sena VM-tankar

Publicerat den 10/10 2017 kl 09:07 i Cykel
Johanna och Clara

Det har ju gått ett tag sedan VM. Lite sent kanske men passar ändå på att skriva några rader om VM som ju arrangerades i Bergen, Norge. Publikt är det bara att konstatera att det var en gigantisk succé. På dam och herrsidan är det inte så ovanligt med stora publikfester när man kommer till linjeloppen. Däremot, publikfester varje dag under ett landsvägs-VM, det undrar jag om vi får uppleva igen. På herrarnas tempo sen, uppför Fløyen till den fantastiska utsiktsplatsen, det var ju en rysare. En fruktansvärt brant klättring, speciellt om man körde tempocykel uppför. Det var ju nästan för mycket publik men vilken stämning. Hoppas detta dock inte inspirerar alla framtida arrangörer för jag undrar om det någonsin blir så här bra igen. Då kommer det bara att vara halvdana kopior. Väl?

Själv var jag på plats under linjeloppen. Dagen före hann jag också köra några varv på linjebanan. Den var inte att leka med. Svårt att få sig en uppfattning genom att kika på TV men den var oerhört tuff vilket också visade sig i samtliga lopp. Det enda av linjeloppen som avgjordes i en lite större spurt var ju faktiskt elitherrarnas och dom vara bara 28 man i klungan. I övrigt var det ju utbrytningar (3 av 5 solo) som höll hem.

Efter att ha följt damjuniorernas tävling från målområdet (fick inte plats på upploppet så fick kika på storbildsskärm 30 meter från mållinjen) så följdes resten av tävlingarna från laxbacken. Tuff klättring där vi trängde oss in hos familjerna Brask/Wallén och Ahlstrand som är morgonpigga och rutinerade på att hitta bra utrymmen för bästa upplevelse. Det man dock kunde önska mer av var publika områden där man kunde handla något att äta och dricka. Jag tror arrangörerna förlorade mycket på det, rent ekonomiskt alltså. Men det var ju bra för alla barn och ungdomar som själva såg till att sälja läsk och mackor. Det blev nog en hacka.

Publiken såg ni alla som följde tävlingarna på TV var enorm. Norsk publik är ju bra på det där med att hänga på häftiga event. Till och med från där herrjuniorer och -elit startade, i Rong, till varvet i Bergen var det fullsmockat. Och vilken publik alltså. Varenda en som passerade, i varje klass, varhelst de låg i tävlingarna, så hejade man på. Det måste ha varit fantastiskt. Jag fick en liten tår i ögat när Kim Magnusson i herrarnas linjelopp efter att ha släppt efter sin låååånga utbrytning stannade till vid oss för att snacka lite och när han sen rullade iväg fick göra det i ett enormt jubel sista halvkilometern av backen. Det var på nåt sätt fint. Och Kim för mig är ju Kim, killen som jag känner sen han var bebis.

Kim

Tävlingarna då, vad minns man? Jag tänker främst på de som jag var där och kikade på från vägkanten. Alltså linjeloppen. Om vi tar det i kronologisk ordning så var det först chocken över vilket jubel det var vid varje varvning när damjuniorerna körde. Som sagt, den enda tävlingen jag följde från målområdet. Det är något speciellt att stå där innan start. En anspänning i luften, en förväntan, man rycks med. Kikar efter svenska cyklister och i detta fall fick jag önska Clara Lundmark och Johanna Johansson (bilden) lycka till. Italienska laget var enormt bra och tog guld och brons genom Elena Pirrone och Letizia Paternoster. Danmark är ju alltid ruskigt bra på mästerskap. Denna gång blev det silver genom Emma Cecilie Norsgaard.

U23-herrarna körde på eftermiddagen och jag slogs av hur bra Lucas Eriksson alltid är på mästerskap. Kanske inte något resultat att skryta över men 24:e plats i en klunga som bara var knappt 40 man stor i det globala mästerskapet. Det är starkt. Lägg därtill utbrytningen med Gustav Höög och en reserv som Erik Sandersson som slet sig igenom loppet så var det väl ungefär vad man kunde hoppas på. Återigen en utbrytning som höll, om än knappt. Seger av fransmannen Benoit Cosnefroy som till vardags tävlar professionellt för Ag2r-La Mondiale. Tvåan var tempomästaren Lennard Kämna som kör i Team Sunweb och som kom direkt från Vueltan där han var yngste deltagaren. Jag vet inte om det är så lyckat att låta proffscyklister från den högsta divisionen tävla i U23-klassen, även om de har åldern inne. Kanske inte ens de som kör i Professional Continental lag (andra divisionen) borde få vara med. I praktiken kan en som just vunnit Spanien Runt komma och vinna VM i U23-klassen. Känns sådär. Måste tilläggas att Danmark också här tog medalj. Spurten bakom tätduon vann danske U23-mästaren Michael Carbel Svendgaard.

Herrjuniorerna då? Jo, där var det fart. Och vurpor. Kändes som att hälften av deltagarna ville lite för mycket. Dom var lite överallt och vurporna avlöste varandra. Jag tappade räkningen vid typ tio. En sur en var precis i ingången på laxbacken där Sveriges stora hopp Jacob Eriksson fastnade i en konkurrents cykel. Kostade såklart en del att ta sig tillbaka men en 22:a plats är bra för svenska juniormästaren som behöver få lite mer självförtroende när det kommer till spurt. Jacob är en stor talang som också kommer att ta chansen att tävla internationellt nästa år. I alla fall har jag hört rykten om det. Vilket är ju den bästa vägen att gå för att lyckas om ni frågar mig. Men det kräver också talang, att kunna ta steget ut och sen fullfölja det. Banan var lite för tuff för Linus Kvist och Christoffer Wall men de tog sig i mål vilket jag tycker var viktigt. Vilka som vann? Danmark såklart genom Julius Johansen.

På lördagseftermiddagen var det så det race där jag anser att Sverige hade sin bästa chans och där det också blev det bästa svenska resultatet. Damernas linjelopp. Men jag ska erkänna att jag trodde att den som skulle svara för det bästa resultatet var Hanna Nilsson. Återigen visade dock Emilia Fahlin vilken tävlingsmänniska hon är och att hon ofta är som bäst när det gäller som mest. Som hon slet sista två varven uppför laxbacken och ändå satt hon med i spurten och slutade 9:a. Det är grymt. Hanna då? Jo, hon lyckades ju gå med i en offensiv som såg bra ut men de var 10-12 stycken och alla lite för bra för att det skulle bli nåt bra samarbete. Hanna var i samma klunga som Emilia på slutet. Nämnas ska också Sara Penton göra. Fick problem ganska tidigt på den backiga banan men när hon kom ikapp attackerade hon direkt och kom loss. Var i utbrytning och visade upp sig en stund.
Segrade gjorde en tidigare vinnare av Vårgårdas World Tour tävling, Chantal Blaak. Nederländerna dominerade kan man väl säga. Kommer att minnas Annemiek Van Vleutens attack förbi oss på sista varvet. Jisses det gick undan. Medalj till Danmark? Jodå, fjolårets mästarinna Amalie Dideriksen tog brons.

VM avslutades så med herrelitens linje. Ännu en gigantisk folkfest. Förväntningarna på Norge var lika stora som publiken, massiv. Trots Norges alla goda cyklister saknade man fortfarande medalj. Pressen var inte nådig på Alexander Kristoff och Edvald Boasson Hagen. Loppet blev som det brukar. Lång utbrytning och sedan en upptrappning för att sedan formligen explodera på slutet. Det gäller att ha lite ”pulver” kvar i benen i slutet av en 26-milatävling. Kul för oss att Kim Magnusson var i utbrytningen som höll i ca 19 mil. Kim fick ju två dagar före start en reservplats av UCI som frågat Sverige om man vill ha den. Kändes bra att svenska mästaren också fick vara med. Tobias Ludvigsson var ju redan klar. Finalen var sprakande. Attackcyklisterna gjorde det dom skulle. Men till slut gick det ihop. Även om det ett tag såg ut som att dansken (!) Magnus Cort skulle hålla undan. 500 meter före mål var det samlat. Jag stod i ett tält i laxbacken och vrålet när Kristoff sånär tog guldet var i paritet som när Zlatan gjorde det klassiska bicicletas målet mot England på Friends. Jädrans. Men det var en man som ”förstörde” allt. Peter Sagan, vem annars. Vilken cyklist. Tittar man på sista kilometern gör han ju inte ett endaste misstag.

Det märkligaste med VM som jag upplevde var två saker. Det ena var att bilden från herrarnas linjelopp försvann med fyra kilometer kvar och först när de syntes från de fasta kamerorna igen fick vi följa de in mot mål. Och det hände rätt mycket där som vi missade i direktsändningen.
Det andra var att inför U23-herrarnas linjelopp så hade norska TV2 i förhandssnacket de två tidigare U23-världsmästarna Sven Erik Byström och Kurt Asle Arvesen med i studion. Man fick först se klipp från när Byström vann i Ponferrada 2014 och detta följdes av den sista kilometern då Arvesen vann 1997 i San Sebastian. Döm av min förvåning att kommentatorerna var svenska i inslaget. Patrick Serra och jag. Textat! Det tyckte jag var lite kul. Och märkligt.

Ciao
Roberto

Jag och Van Petegem

Enda selfien var med en klassikerkung, Peter van Petegem.

Team Sunweb x 2

Publicerat den 17/9 2017 kl 21:30 i Cykel
Sunweb

Vilken säsong. Man kan ju ha bra säsonger och sen kan man ha en ordentligt skitbra säsong. Det senare stämmer in på Team Sunweb. Det är verkligen imponerande vad de uppnått. På damsidan sprakade det igång tidigt på säsongen och då framförallt med spurtaren Coryn Rivera som vann två tunga World Tour race, nämligen Trofeo Alfredo Binda och Flandern Runt. Dessutom var hon trea på Gent-Wevelgem. Det har blivit ytterligare 10 topp-3 placeringar för henne. Ellen van Dijk som är lagets tempostarkaste cyklist (världsmästare 2013) har också haft en riktigt bra säsong genom att bland annat ha försvarat sin EM titel i just tempo. Men dom är flera vassa och tillsammans har dom 14 segrar fördelat på sex cyklister.

På herrsidan ska man vara ärlig att säga att det började lite trevande. Michael Matthews kontrakterades för att också göra resultat på endgasklassikerna på våren. Visserligen fyra på Liége-Bastogne-Liége och tia på Amstel Gold Race men lite mer hade dom nog hoppats på. När man väl kommer till Giro d’Italia hade man under säsongens första tre månader ”bara” tre segrar. Men sedan dess har det varit en lång framgångssaga. Två etapp- och slutseger i Giro d’Italia med Tom Dumoulin, två etappsegrar vardera av nämnda Matthews och Warren Barguil. Den förstnämnde vann dessutom poängtävlingen och fransmannen bergspristävlingen. Dumoulin vann också prestigefyllda BinckBank Tour och Wilco Kelderman slog sig definitivt in bland de bästa treveckorscyklisterna med att bli fyra totalt i Vuelta a España.

Idag blev det två guld på VM som inleddes med lagtempo på en extremt tuff bana för att vara denna disciplin. Den enda anledningen som jag ser det är att de hade gjort hemläxan bäst. Vad menas? Jo, förutom att dom förstås var i fin form alla 12 (damer och herrar inkluderat) så startade man loppen i ett tempo så att de skulle ha pulver kvar andra halvan. Taktiskt bäst av alla. Damerna var fyra vid första mellantiden, trea vid andra och sen tog dom ledningen vid den sista och höll det till mål. Herrarna var också fyra vid första, tvåa vid andra och tredje och sen överlägsna sista 4,5 kilometerna.

Det är så tydligt när man ser dagens resultat att man verkligen som ett team i Sunweb. Man planerar ihop, har ledare som arbetar med damerna och herrarna och så bestämmer man vad som passar bäst och kör efter det. En av de som jobbar med dessa två team är Aike Visbeek, nederländaren som i många år bott i Sverige (utanför Bålsta) och som tidigare cyklist hamnade i Team CykelCity som ledare. Med sina kontakter fick laget köra många fina race och så småningom jobbade han sig själv in som ledare i laget som idag gjorde succé. Det är också Aike som hade huvudansvaret i laget för både Girot och Touren. Även om det är cyklisterna som trampar så kan jag inte göra annat än hylla Aike (och hans kollegor) för denna så makalöst framgångsrika säsong.

Två svenska cyklister deltog idag. Svenska linjemästarinnan Sara Penton (bilden nedan, Sara med #86) i danska Team Virtu körde väldigt starkt och var med i kvartetten som höll ihop till mål. En fin femteplats blev det, om än en bra bit från bronset. Men det kunde varit närmare om inte tvåfaldiga världsmästarinnan i tempo Amber Neben fått maskinkrångel. Hanna Nilsson i slovenska BTC City Ljubljana hamnade med sitt lag en bit längre ner. Men Hannas dag är lördag, hon får se detta som en bra genomkörare.

Virtu Cycling

Lagtempot på VM har dock fått problem. Det är dessvärre få lag som deltar. Anledningen är i första hand att lagen som inte har chans på framskjutna placeringar står över då det handlar om en ganska kostsam historia för ”bara” ett race. För Internationella Cykelförbundet är det ju bra business med ytterligare ett race som bara dom äger då det är proffslag och som inbringar en hel del slantar. Till en början var herrarnas World Tour lag tvungna att ställa upp, så är det inte längre. De stora kostnaderna och avsaknaden av ersättning till proffslagen gjorde att det var nära bojkott ifjol. Tävlingarna blev ju spännande idag men antal startande lag var nästintill lika tunt som förra året i Qatar. Sedan man introducerade VM för proffslag 2012 Så har deltagande lag mest dalat. På damsidan 12-16-13-13-8-8 och på herrsidan 32-35-29-27-17-17. Jag tycker man ska gå tillbaka till nationslag med fyra cyklister i varje. Men att man kortar ner distansen från det som när VM var för nationslag låg på 50 kilometer för damer och 100 för herrar. Som idag känns nästan perfekt. Runt 50 minuter.

Till slut. Vilken stämning på dagens två tävlingar i Bergen. Norge borde få arrangera mästerskap oftare. Flinar när jag tänker på hur det var ifjol. Förutom att många svimmade av värmeslag så var det inte många själar som kikade på tävlingar. I och för sig ingen överraskning.

Ciao
Roberto

Nu VM

Publicerat den 14/9 2017 kl 18:57 i Cykel
Hanna

Däremot inte på den svenska versionen av Eurosport. VM alltså. Tyvärr. Eurosport (avtal klart till 2020) har rättigheterna i alla länder utom Frankrike och de nordiska länderna. VM som inleds redan på söndag med lagtempot för professionella lag på både dam- och herrsidan. Sen blir det som vanligt tempolopp måndag till och med onsdag följt av linjeloppen fredag till söndag. Juniorer, U23 (herrar) och elit kör mästerskapen i Bergen. En väderprognos som jag kikade på idag säger att det ska vara ganska regnfritt. Vore en ruskig vinstlott när det i ett historiskt snitt är 26 regndagar i september.

Att vi inte utsänder VM och att det går i Norge innebär att jag kommer att vara på plats några dagar. Jag ska kika på linjeloppen och om det inte öser ner kanske jag kör ”VM för alla” (typ) där man får åka och köra linjebanan ett antal timmar. Ska bo centralt och njuta av att vara åskådare. Det händer inte ofta. Så klart kommer man väl ändå att blogga lite, publicera lite bilder (eller många) men framförallt inandas atmosfär och hänga en hel del på Bryggen, väl?

Följande svenska cyklister är uttagna:
Dam elit
Emilia Fahlin, Örebrocyklisterna (linje)
Hanna Nilsson, Åhus CK (linje)
Sara Penton, Stockholms CK (linje)
Julia Karlsson, HVR16 (linje)
Ytterligare en kommer att bli uttagen.

Herr elit
Tobias Ludvigsson, HVR16 (linje/tempo)

Herr U23
Lucas Eriksson, HVR16 (linje)
Gustav Höög, HVR16 (linje)
Hampus Anderberg uttagen men skadad. Kommer att ersättas.

Herr junior
Jacob Eriksson, Motala AIF (linje)
Linus Kvist, Motala AIF (linje/tempo)
Christoffer Wall, Halmstads CK (linje/tempo)

Dam junior
Clara Lundmark, Norbergs CK (linje)
Johanna Johansson, Kinds Go Green CK (linje)

Det största hoppet i mina ögon är Hanna Nilsson som gjort flera imponerande resultat denna säsong. Nu senast i det sju dagar långa Tour de l’Ardeche (bilden i den vita tröjan med prickar) i Frankrike där hon slutade tvåa totalt. Det bästa för Hanna hade nog varit om målgången varit belägen i ”Laxbacken” men den klättringen kommer troligtvis att skapa stor spridning och hon har visat att hon har kapacitet att hänga med världsåkarna uppför.
Tobias Ludvigsson är ensam svensk på herrelitsidan. Tobias är i gott slag och på tempot kan han mycket väl vara topp-10 om han har en kanondag. VM är ingen lek att göra resultat på så klart och många är toppade för det racet. Så klarar han topp-10 är det grymt.
Jag är också spänd att se Jacob Eriksson i juniorklassens linjelopp och hur han beter sig och kör. Blir det samlat hem och Linus Kvist är med så kan vad som helst hända. Bland damjuniorerna visade Clara Lundmark på EM i Danmark med femteplatsen att hon kan. Olika karaktärer på banorna såklart men ändå.

Ciao
Roberto

Bara resten kvar

Publicerat den 12/9 2017 kl 14:57 i Cykel
Froome

För första gången har Anders Adamson och jag kommenterat samtliga tre Grand Tours tillsammans. Han var borta tre dagar under Giro d’Italia och jag var borta tre dagar under Vuelta a España. Dessutom var vi båda borta ytterligare en etapp under Spanien Runt då vi var bjudna på Kristallengalan (dock ingen nominering, många som frågat). Inte ett tjafs, inte en het diskussion, bara sköna kommenteringsdagar och bra middagar. Jag tycker det varit fantastiskt. Vi trivs väldigt bra ihop. Det har vi alltid gjort men nu sattes vi verkligen på prov.

Nu är i alla fall alla tre Grand Tours över. En cykelhemsida har haft en läsarundersökning om vilket av de tre stora etapploppen som varit bäst. Senast jag tittade så ledde Girot knappt före Vueltan med Tour de France tvärsist. Lite den känslan har jag också. Dock lite större ledning för Girot än läsarundersökningen för min del. Italien Runt var ju helt fantastiskt i år. Dels sträckningen som jag gillade skarpt men också allt som hände under loppet. Jag har idel goda minnen från Girot.

Vueltan kändes ju trots allt som att Team Sky hade det under kontroll länge. Chris Froome är ju makalöst säker om än lite ”radiostyrd”. Team Sky får ganska mycket kritik genom sitt sätt att köra. Ganska monotont, i stort sett utan någon som helst improvisation, väldigt ofta kontrollerat. Men dom vinner treveckorslopp och det är ju det som det handlar om. Dom kör kontrollerat så ofta att när det väl görs något på känsla (exempelvis Froome på Touren ifjol, attack utför och loss med Peter Sagan i kantvinden mot Montpellier) så glöms det bort ganska snabbt. Froome skulle bli mer populär om han gick mer på känsla, improvisera mer, lita mer på att han kan avgöra mer spektakulärt. Men ska han ta den risken? Han vinner ju.

Hursomhelst, Froome hade en enda svacka på Vueltan och då tappade han runt 40 sekunder. Nästan allt tog han tillbaka dagen efter. Det säger ju ganska mycket. Han är ju utan tvekan den bästa treveckorscyklisten. Den som däremot skapade en massa oro (i positiv mening) och spänning var ju Alberto Contador. Galet att han vann på Alto de l’Angliru men han hade tjänat ihop till det efter att ha attackerat varje dag då det var någon form av klättring.
Tobias Ludvigsson svarade för en fin insats. Sammanlagda resultatet är väl inget att skriva hem om men sexa på tempot, två långa utbrytningar och sen körde han ju bra på flera klättringar. Av mig får han godkänt.

Trots att Vueltan är slut så är det mycket kvar av säsongen. Onsdag den 13:e och dagen efter kommenterar Anders och jag GP Wallonie och Coppa Bernocchi. Start båda dagarna (preliminärt) klockan 15.00 på Eurosport 1. Sen ska vi kommentera Milano-Torino den 4 oktober. Därefter får vi se. Bara resten kvar alltså.

Jag håller på med en insamling till Prostatacancerförbundet. Gå in här om du vill vara med och buda på en av längdstjärnan Johan Olssons tävlingsdräkter som han signerat.

Ciao
Roberto